Det är kalas och jag står bredvid leklandets skumgummibassäng och är avundsjuk på Olof Palme. Leklandet är ett sådant där ställe som jag hade planerat att aldrig sätta min fot på. Ännu mindre skulle jag ordna kalas där. Vara inomhus i en hangar utan fönster! När man kan vara i naturen och bygga koja och hoppa i vattenpölar och samla pinnar och grilla korv och…
Men, man lär sig som förälder. Till exempel lär man sig att nästan alla barn älskar lekland. Dessutom glömmer de skärmarna en stund, klättrar och studsar och hoppar och blir upprymda och glada och svettiga.
på utställningen ’Modellen’ på Moderna Museet i Stockholm.
Foto: Åke Malmström/TT
Bilderna på Olof Palme när han hoppar i Moderna museets skumgummibassäng är svartvita och lite gryniga, men med lite fantasi anar man att han är lika upprymd och glad och svettig som vilken tolvåring som helst. Fast med slips.
Det var 1968, och Moderna museet i Stockholm hade funnits i lite mer än ett decennium. Claes Britton beskriver i sin biografi över den legendariske grundaren Pontus Hultén hur museet, från början en avdelning inom Nationalmuseum, på kort tid blivit en institution som alla hade åsikt om.
Gamla kolorister som Sven X:et Eriksson gnisslade tänder över att museet inte blev en utställningshall för gamla kolorister, som de hade tänkt. Men de flesta andra i konstvärlden kunde inte låta bli att trollbindas av de anarkistiska utställningar och happenings med internationella stjärnor som Pontus Hultén och hans krets arrangerade i det nya museet.
Någon revolution blev det aldrig.
Skumgummibassängen ingick i utställningen Modellen. Vid det här laget hade Hultén, fortfarande med anarkistiska utgångspunkter, börjat se museet som en ideologiproducent för det nya samhälle som alla tog för givet skulle komma (det var som sagt 1968). Utställningen handlade om barnens villkor, och barnen fick själva skapa vad de ville, med färg, penslar, trä, spik, verktyg, smink, peruker…
Tanken var att dokumentera hur barnen använde sig av sin frihet och sin kreativitet, och att på detta sätt ta fram en ny pedagogik, för det nya samhället. Det var denna vision som Palme, då utbildningsminister men ett år senare statsminister, bekräftade med sina hopp i skumgummibassängen.
De flesta andra utopiska visioner från den här tiden stötte snart på patrull. Någon revolution blev det aldrig. Och fenomen som oljekris, borgerliga regeringar och andra ekonomiska kriser begränsade vad en reformist som Palme kunde göra. Men just vad gäller barnet och barndomen, får man nog säga att visionerna på Moderna museet träffade mitt i prick.
Den kreativa pedagogik som var så sensationell på Moderna museet är nu snarast standard på förskolor, skolor och fritidshem.
Från ungefär den här tiden kom barnets behov att sättas i centrum för samhället, enligt den svenska självbilden åtminstone. Den auktoritära barnuppfostran försvann, och barnagan förbjöds. Astrid Lindgren helgonförklarades. Vi ratificerade barnkonventionen. Barnomsorgen och föräldraförsäkringen byggdes ut. På så vis kunde inte minst papporna bli en del av barnens vardag (det var väl bra, barn? Eller hur, barn?!).
Den kreativa pedagogik som var så sensationell på Moderna museet är nu snarast standard på förskolor, skolor och fritidshem. Ja, barnens upplevelser är så mycket i centrum att vi nu på allvar diskuterar om de inte borde få ha sovmorgon alltid?
Samtidigt går det inte att komma ifrån att Sverige de senaste åren sviktat när det gäller de mest utsatta barnen – två gånger om faktiskt.
Gör ett land som älskar barn verkligen så?
Först, när vi misslyckades med att skydda dem från att utnyttjas som barnsoldater av kriminella gäng. Och sedan en gång till, när politikerna bestämde att dessa utnyttjade barn ska sättas i fängelse. Gör ett land som älskar barn verkligen så? Jag tröstar mig med att faktiskt alla remissinstanser var emot idén om fler och yngre barn i fängelset, och intalar mig att det är DET som är Sverige och inte de politiker som just nu har makten.
Men tillbaka till skumgummibassängen. Tydligen fick Moderna museet stänga sin bassäng i förtid, för brandskyddets skull. Jag vet inte riktigt vad som hände sedan, men jag kan inte minnas att jag ens sett någon skumgummibassäng, innan jag började gå på lekland med barnen. Och här verkar det inte vara riktigt OK att vuxna dyker ner i bassängen, så jag står och är avundsjuk på Palme, som fick göra det.
Men egentligen är det väl sådant som utmärker ett riktigt barnvänligt land, att barnen slipper trängas med svettiga vuxna i skumgummibassängen.
För övrigt kallar barnen det för ”foam pit”.
