Från 2026 införs aktivitetskrav i försörjningsstödet. Personer som under en längre tid haft ekonomiskt bistånd ska delta i aktiviteter som i normalfallet motsvarar heltid. Det beskrivs ofta som en skärpning av individens ansvar.
I praktiken är det något större. Det är ett tydligt skifte i vad som förväntas av kommunerna.
Den avgörande frågan är inte om fler människor kommer att vara i aktivitet. Den avgörande frågan är om kommunerna kan skapa faktisk progression.
Ansvaret flyttas till kommunerna
Reformen beskriver tydligt vad som ska uppnås: stärkt arbetsförmåga, bättre språk och steg mot arbete eller studier. Däremot lämnas det till stor del öppet hur det ska göras.
Därför flyttas ansvaret i praktiken från staten till kommunerna.
Kommunerna förväntas nu kunna bedöma arbetsförmåga, identifiera hinder, välja rätt insats, följa upp utveckling och dokumentera resultaten på ett sätt som håller för myndighetsbeslut. Samtidigt ska aktiviteterna fungera för en målgrupp med mycket olika förutsättningar.
Här ligger reformens största risk.
Eskilstuna har trafikljusmodell
Problemet är inte främst brist på vilja hos individen, utan risken för bristande träffsäkerhet. Om alla möts av samma aktiviteter finns en uppenbar fara att kravet på heltid leder till förvaring i stället för förflyttning.
Det finns redan kommuner som visar en annan väg. I Eskilstuna arbetar man med nivåindelning, orange, gul och grön, beroende på hur nära arbetsmarknaden individen står.
Progression mäts inte främst i antal timmar eller närvaro. Den mäts i konkreta beteenden: språk, ansvarstagande, punktlighet, samarbetsförmåga och förmågan att ta instruktioner.
Det gör det möjligt att välja rätt insats i rätt tid. Det är avgörande för socialsekreterare och arbetsmarknadshandläggare. De behöver kunna visa på verklig utveckling, inte bara fulltecknade aktivitetslistor.
Förvaring istället för förflyttning
Svensk arbetsmarknadspolitik har tidigare gjort misstaget att mäta volym snarare än effekt. Fas 3 och andra stora satsningar visade hur lätt aktivitet blir ett självändamål.
När människor placeras i fel insatser skapas inte progression, utan rundgång.
Det räcker inte att visa att människor har varit där. Det måste gå att visa att de kommit vidare.
Det viktiga inte att delta utan att komma vidare
Arbetsförmedlingen har dessutom varnat för ökad administration och dubbelstyrning. Utan tydlig samordning riskerar reformen att skapa mer dokumentation, men inte bättre resultat.
Det som i slutändan avgör reformens värde är om vi lyckas skapa rörelse: från frånvaro till struktur, från struktur till förmåga och vidare mot egen försörjning.
Det är där reformen kommer att prövas. Inte i hur många som deltar, utan i hur många som faktiskt kommer vidare.
