I den klassiska managementboken Good to Great av Jim Collins är en av de viktigaste slutsatserna att de företag som går från att vara bra till att bli enastående leds av ledare som är ödmjuka, lågmälda och som inte ställer sig själva i centrum. Det är organisationens långsiktiga framgång som är det viktiga, inte den högsta chefen som person.
Boken kom 2001 och i dagens uppmärksamhetsekonomi, där narcissism kallas för personligt varumärke och hyllas och drivs på plattformar som LinkedIn, känns det verkligen som en svunnen tid. Jag brukar säga att jag inte är nostalgisk och tillbakablickande, men när jag scrollar igenom alla jag-centrerade inlägg på sociala medier känner jag en intensiv saknad av lågmälda ledare som inte ställer sig själva i centrum.
Idag är inget budskap, ingen analys eller åsikt tillräckligt stor eller viktig för att inte bildsättas med en bild som helt domineras av en sak, personens ansikte eller möjligtvis hela kroppen i bild, företrädesvis i motljus och allmänt snyggt ska det vara.
Dagens jag-centrerade medielandskap måste ändå vara kronan på verket.
1979 lanserade SAF kampanjen ”Satsa på dig själv” och den beskrivs ofta som symbolisk och viktig för utvecklingen från ett samhälle byggt på kollektiva värderingar och gemensamma system, till ett samhälle byggt på individualism och marknadsbaserade lösningar. Avregleringar, privatiseringar, friskolor, vårdval och pensionsreformen under 1980-90 talet brukar ses som tydliga exempel på förändringar som följde av denna värderingsförändring i samhället.
Men dagens jag-centrerade medielandskap måste ändå vara kronan på verket. Idag är det jag som gäller, inte vi.
På arbetslivets område har detta inte minst varit väldigt tydligt i diskussionen kring laptop-folkets syn på rätten att inte behöva ta sig till kontoret och jobba. Det här är en intressant och viktig fråga på många sätt. Det som är allra mest intressant är att argumenten för rätten att jobba hemifrån nästan alltid handlar om jag, inte om vi. Jag vill, jag behöver, jag måste, så lyder ofta argumenten och väldigt sällan bygger argumenten på vad vi tillsammans behöver göra för att skapa gemensamma system som främjar bra arbetsmiljö och arbetsresultat.
Denna individualisering ska kollektiva idéer och rörelser klara av att hantera, men det är ingen liten utmaning. Inte blir den lättare av att algoritmer i sociala medier premierar det som skapar engagemang, inte det som är relevant.
Är det kanske dags igen, är det dags för en vi-reform?
Men vi kan hitta inspiration till förändring i historien. På 1960-talet förändrades Sverige, bland annat genom det som kom att kallas du-reformen. Man slutade helt enkelt att tilltala varandra som ni, herr, fröken, doktor och så vidare och ersatte alla dessa med ett enkelt du. Detta var inte bara en språklig detalj, utan främst en stor social förändring.
Är det kanske dags igen, är det dags för en vi-reform? I stället för att säga jag, säg i stället vi. Inte minst när det kommer till det vi skapar och gör i företag, i organisationer och i arbetslivet. Det är tillsammans som värden skapas och det är tillsammans vi kan bli framgångsrika och driva förändring.
Så prova att nästa gång skriva vi, i stället för jag. Lägg ut en bild på er tillsammans, i stället för en bild på dig själv.
Om det kommer innebära en stor social och samhällelig förändring är oklart, men det blir åtminstone mer sant och rättvisande. För ensam är inte stark och det är tillsammans med andra vi åstadkommer resultat.