Augustimånen hänger där den ska, men annars är det inte alls så där trolskt som man föreställer sig kräftfiske. Vi lägger nämligen ut våra mjärdar i en vik i Stockholms innerstad. I ena änden av viken dundrar tågen förbi på en bro var femte minut, och i den andra änden är det öppen punkscen i en park.
Strandkanten är lite oländig – längs en gångbana, en kort och snårig brant ner till sjön. Många som passerar på gångbanan undrar nog vad jag håller på med där nere bland vass och stenar. Det gör jag också, när vattnet börjar sippra över kanten på mina citystövlar. Men jag försöker trösta mig med att jag till skillnad från flanörerna hjälper naturen att helas. Antalet invasiva signalkräftor i vatten runt Stockholm har nämligen exploderat i år, och staden uppmuntrar invånarna att komma och fiska.
Signalkräftorna överlevde mycket riktigt pesten, och började sprida sig.
Det var 2016 som EU bestämde att signalkräftan ska räknas som en invasiv art, med allt vad det betyder av insatser för att minska spridningen. Man kan tycka att det var så dags.
Det var nästan sextio år efter att en svensk biolog kom på idén att importera amerikanska signalkräftor, för att ersätta de ursprungliga flodkräftorna som börjat dö i kräftpest. Signalkräftorna överlevde mycket riktigt pesten, och började sprida sig. Det vara bara det att de fortfarande bar på pestsmittan, som de förde vidare till flodkräftorna, som därmed utrotades från i stort sett hela landet.
Så det är en tillfredsställande tanke där jag står med blöta fötter, att jag och mina mjärdar bekämpar en invasion SAMTIDIGT som vi kan få något gott att sörpla på.
Kanske ungefär samma tanke som fått folk att laga paj av den kraftigt invasiva växten parkslide. Pajen lär smaka ungefär som rabarberpaj. Men, tappar man en enda liten växtdel av på marken när man plockar den, slår parksliden rot där med, och sprider sig ytterligare i stället. Man ska alltså inte ha en övertro på att vi ska kunna äta bort det invasiva.
När vi lagt i mjärdarna, åker jag hem och läser det finstilta på fiskekortet.
Detsamma visar sig tyvärr gälla mitt eget projekt. När vi lagt i mjärdarna, åker jag hem och läser det finstilta på fiskekortet. Jag får visst inte ta fler än femtio kräftor per gång, de måste vara större än tio centimeter, och jag får bara fiska under några få sensommarveckor. Med andra ord, så måste jag vårda signalkräftspopulationen, samtidigt som jag fiskar.
Jag lyckas inte reda ut detta. Finns det en tanke med att ha en bevarandepolicy för en invasiv art? Eller är två olika, logiskt sett oförenliga, regelverk som gäller samtidigt?
I naturen verkar saker hänga ihop mer linjärt. Kräftexplosionen i år beror visst på att utsättningen av ålar minskat. Ålar (som vi vill ha fler av) äter nämligen kräftyngel. Kräftor äter i sin tur gärna yngel av havsöringar – som vi satt ut för att kompensera att vi nästan utrotat dem genom att förstöra deras livsmiljöer.
Med andra ord: vi sabbade, och försökte rätta till, och så sabbade vi något annat i stället
Med andra ord: vi sabbade, och försökte rätta till, och så sabbade vi något annat i stället, och så försökte vi rätta till, och så håller det på. I ljuset av det är jag inte lika säker på att jag och mina mjärdar verkligen gör en naturvårdsinsats.
Men det spelar inte så stor roll när morgonen kommer. Buren närmast punkscenen är visserligen tom (vad det nu säger om kräftors musiksmak). Och en av mjärdarna i mitten har ockuperats av två loja braxen.
Men närmast järnvägen rasslar det till när vi drar upp mjärden. Femton ilskna signalkräftor hotar oss med sina klor, till vår egen och en morgonpigg joggares förtjusning. Åtta kräftor har storleken inne för att få följa med hem i en hink. Bra för naturen eller ej, så blir de så småningom föremål för en riktigt trevlig fest.
