Den svenska folkbildningstraditionen är magisk. Det är den enda skolningen som i sin bästa form inte bara gör dig klokare utan också mänskligare på andra sidan. Poängen är gemenskapen och hierarkilösheten: att lära sig i grupp, att lära av och med varandra.
Under sommaren hade jag privilegiet att vara med och handleda femton ungdomar från hela Norden i skrivande på folkhögskolan Biskops Arnö. Om dagarna skrev vi, om kvällarna läste vi upp vad vi skrivit. Vi diskuterade Odysséen, haiku, dagböcker och hur man över huvud taget orienterar sig med sina poet- och författardrömmar i samtiden.
Att AI inte kan rimma blev, för mig, en vidunderlig insikt.
Från en av deltagarna fick jag veta att AI inte kan rimma. Det blev, för mig, en vidunderlig insikt. Hur mycket jag än läst och skrivit om den nya tekniken och företagen bakom är det dessutom en detalj som jag helt lyckats missa. Dessa språkmodeller – som sägs vara smartare än människor med doktorsexamen, som ska ersätta oss alla, som ytterst påstås vara ett hot mot mänskligheten så som vi känner den – kan inte ens rimma.
Borde man få kalla det en form av språk eller alls likna det vid någon form av mänsklig aktivitet om detta mest grundläggande ligger bortom AI:ns förmåga? Det är med rim och ramsor vi introducerar små barn till språket. Vers är både det svåraste och lättaste man kan ägna sig åt. Det är språket inte bara som funktion utan som konst och kanske framförallt lek. Det är, som Odysséen, berättandets urform.
Den kanadensiske författaren Cory Doctorow blev här om året världskänd i och med begreppet enshittification. Fenomenet, som först lanserades i en essä och senare blev titeln på en bok, beskriver hur internet och sociala medier ständigt försämras för att ägarna ska kunna extrahera så mycket värde ur dem som möjligt. Först är användarupplevelsen toppen (så tas marknaden över), när användarna sedan är fast och saknar reella alternativ fylls plattformarna med annonser och innehåll ingen bett om. Enshittification applicerades snabbt på ännu fler områden, från Uber till mobiltelefoner som numera är byggda för att gå sönder inom en viss tidsperiod.
En omvänd kentaur är helt enkelt en människa vars frihet kringskärs av teknologin.
I sin senaste bok lyfter Doctorow ett nytt begrepp: The Reverse Centaur, ungefär Den omvända kentauren. Inom robotteori är en vanlig kentaur en människa som görs starkare eller effektivare tack vare teknologin. Det är så vi är vana att använda den. Dammsugaren gör städningen snabbare, bilen frigör oss från våra kroppars begränsningar, hörapparater kan förbättra vår hörsel och så vidare. Den omvända kentauren, däremot, gör tvärtom. Enligt Doctorow har AI potentialen att vara en vanlig kentaur, men ekonomin och techbolagen kräver att den är omvänd: kentaurens överdel ska vara datorn och människan dess hovar. En omvänd kentaur är helt enkelt en människa vars frihet kringskärs av teknologin.
En anledning till att det ser ut så här är för att techbolagen omöjligen kan få tillbaka sina enorma investeringar annars. Samtliga värden bygger på spekulation om alla jobb som tekniken kommer att ersätta och framtiden måste ständigt hajpas för att hålla uppe aktiekurserna. Enligt Doctorow är det därför det är så viktigt att det påstås att AI är ”oundvikligt” och att mediokra mellanchefer och journalister hoppar på det hajptåget.
Hur AI används bör om något bestämmas i klassisk dragkamp mellan arbetsmarknadens parter.
Det sistnämnda bara råkar låta likt fackförbundet Unionens kommunikationschef Patrik Nygren-Bonnier.
I slutet av sommaren fick Unionen välförtjänt kritik i och med en medlemskampanj som frontades av AI-genererade ansikten. Man kan verkligen undra vem som tänkte tanken att medlemskårens storlek och värde bäst illustreras med låtsasmänniskor. Unionens sociala medier fylldes av kommentarer i stil med ”Skamligt att använda AI. Särskilt av ett fackförbund”. Jo tack.
Nygren-Bonnier försvarade kampanjen i tidningen Resumé. Det handlar om att vara i framkant på ”en konkurrensutsatt marknad” och ”innovation”, samt om exakt det Doctorow pekat ut som naiv säljprosa: ”teknologin är här”, AI:n är oundviklig.
Men det stämmer inte, och borde stämma ännu mindre från ett fackförbunds perspektiv. Hur AI används, för vem och i vilken nytta bör om något bestämmas i klassisk dragkamp mellan arbetsmarknadens parter.
Att utgå från oundviklighet är att bidra till en framtid där människor tappar sina huvuden och reduceras till hovar för robotar. Det gynnar möjligen några företags kvartalsrapporter, men världen tappar sin förmåga att rimma.
