Jag är uppvuxen i ett hem där amerikansk kultur inte stod högt i kurs. ”Yankee, yankee” kunde min mamma säga med ett inte oansenligt mått av förakt i rösten när jag låg hemma och tittade på MTV. Inte så att det inte finns förstklassig amerikansk kultur – Sylvia Plath och Robert Mapplethorpe till exempel – men det amerikanska var och är så kopplat till en plastig populärkultur att min mamma generaliserade bort rubbet. Än idag kan hon kommentera hur irriterande röster de har, amerikanerna, om hon överhör mig streama senaste avsnittet av RuPaul’s Drag Race eller liknande på landet.
Det kan inte finnas en enda människa i västvärlden vars barndom inte präglats av Disney.
Det kan vara dessa återkommande pikar som gjort att jag från tidig ålder varit medveten om hur amerikansk stora delar av kulturen som omger oss faktiskt är. I geopolitiska termer brukar det kallas för mjuk makt, det vill säga det inflytande som nationer kan ha över oss bortom militär makt eller ekonomi. Det kan inte finnas en enda människa i västvärlden vars barndom inte präglats av Disney.
Vet du vad Islands president heter?
Bekanskapen med andra länders kultur och seder drar oss närmare varandra. I Sverige har vi en tendens att veta mer om USA än om Tyskland, eller till och med mer än om våra närmaste grannar. Vet du vad Islands sittande president heter, till exempel?
De senaste decennierna lär ha varit den amerikanska kulturens storhetstid. Inte nog med att den andra kulturella giganten Sovjet föll i början av 90-talet – internet kom helt att domineras av amerikanska företag och amerikanskt innehåll. Algoritmerna som styr vad vi ens får upp på våra skärmar idag är i regel amerikanska produkter, därmed har den kultursfären tillskansat sig mer mjuk makt än någon nation någonsin tidigare i historien.
Men. Det finns nämligen ett stort men här. Den amerikanska dominansen har börjat krackelera.
Amerikanska tonåringar ”blir kinesiska”
Den mest hajpade och trenddrivande appen heter numera TikTok och är en kinesisk produkt. Donald Trump har tvingat fram en delförsäljning av plattformen till amerikanska ägare, men amerikanska tonåringar ägnar sig just nu åt trenden #becomingchinese. Som hashtaggen låter går det ut på att leva i enlighet med en (möjligen ytlig) kinesisk livsstil.
Sociala medier har, oaktat ägare, också populariserat Sydkorea på bred front. TV-serier, musik och smink och hudvård – allt ska helst vara från halvön i Sydostasien. Den koreanska vågen har till och med ett namn: ”Hallyo”, och förra årets absolut största filmsuccé, Kpop Demon Hunters, kretsade kring koreansk musik.
Donald Trump. En man som hatar vårt sätt att leva. Inte konstigt att hela västvärlden vänder sig bort och till något annat.
Kpop Demon Hunters må ha varit producerad av en amerikansk filmstudio, men produktionen bakom har till stora delar sydkoreansk bakgrund. Fler av de senaste årens största kommersiella succéer följer ett liknande mönster: det är inte nödvändigtvis amerikansk kultur som tappat sin stjärnglans, däremot amerikansk majoritetskultur.
Äkta alternativ till majoritetskulturen
För några veckor sedan nådde Super Bowl Half Time Show ännu ett publikrekord. Över 130 miljoner människor såg Bad Bunny framföra ett greatest hits-medley på Levi’s Stadium i Kalifornien. Bad Bunny är världens mest streamade artist, verksam i princip helt på spanska. Han är från Puerto Rico, och därmed också amerikansk medborgare. Hans framträdande på USA:s största scen handlade om ett Amerika bortom dess förenta stater. Om ett nord- och sydamerika där amerikaner också betyder latinos liksom kanadensare och människor från karibien.
Man behöver inte förstå spanska för att känna en samklang med Bad Bunnys musik. Något liknande hände över hela internet i höstas när den spanska artisten Rosalía släppte den första singeln till sitt senaste album Lux. Hennes låt Berghain blandar tyska, spanska och engelska och det är något med just språkblandandet som känns mer äkta än vad amerikansk majoritetskultur annars har att erbjuda.
En framtid på annat än engelska?
För vad är USA idag? Donald Trump. En man som hatar vårt sätt att leva. Inte konstigt att hela västvärlden vänder sig bort och till något annat.
Det heter fortfarande Lingua Franca, men att vårt universalspråk faktiskt inte är franska är ett bevis på hur föränderlig kulturell makt också är. I framtiden gör vi oss kanske förstådda på andra språk än engelska. Vi sjunger ju redan andra sånger.
(För övrigt heter Islands sittande president Halla Tómasdóttir. Jag behövde slå upp det själv.)
