Många framtida beslut som påverkar våra arbeten stöts och blöts redan nu i Belgien. Det bästa sättet att påverka tycks vara att agera på plats genom lobbyarbete. Ett begrepp som bekant har en dålig klang, eftersom det anses signalera bristande transparens och begränsad demokrati. Att uppvakta handläggare under pågående process för att föra fram argument bör nog dock anses som en naturlig del av en demokrati, åtminstone så länge tjänstemännen inte är mutbara. Och här kommer goda nyheter: svensk löntagarrörelse är en del av en välrenommerad och inflytelserik lobbyorganisation, nämligen Europafacket. Tyvärr, skulle dock många svenska fackföreningsledare antagligen lägga till.
Att aktivt arbeta för lagstiftning kommer vara det mest effektiva skyddet för EU:s löntagare i dagsläget.
Under åratal har svenska förbund, tillsammans med sina nordiska kamrater, positionerat sig tämligen kontraproduktivt (jag säger bara kampanjen Like a Swede). Många centraleuropeiska fackliga aktivister har numera hört lovtalen om den svenska modellen till leda. De ser den inte som uppnåelig i den egna geografin. Dessutom börjar de kunna skönja växande sprickor i den svenska modellen i och med att det fackliga engagemanget stagnerat även här. Och i takt med att organisationsgraden sjunker överallt väljer allt fler av Europafackets medlemmar lagstiftning som metod före förhandling. Och när EU-direktiven nu slår in på arbetsrättens område så har facken i Europa oftast valt att bejaka detta.
Att aktivt arbeta för lagstiftning kommer vara det mest effektiva skyddet för EU:s löntagare i dagsläget. Inte utifrån argument om stadig tillväxt och en flexibel arbetsmarknad, sådant som den svenska modellen faktiskt erbjuder. Men därför att direktiven kommer vara det säkraste sättet till fackligt inflytande i framtidens Europa. Visserligen långt från golven, och med minsta gemensamma nämnare som främsta kompassriktning. Men ändå något. Detta kommer bli en utmaning för de fackligt aktiva svenskar som alltjämt vill försvara sin modell på den internationella arenan.
Vill dansken och svensken att några av dem skulle få sparken?
Under flera år satt jag i styrelsen för en så kallad GUF (Global Union Federation), i det här fallet Journalisternas världsfederation IFJ. Vid så gott som alla möten hamnade min definition av fackligt arbete i konflikt med övriga ledamöters. Som när kontoret i Bryssel häromåret behövde dra ner personalkostnaderna därför att redaktionerna minskar i de allra flesta länder och medlemstalen hade sjunkit med sexsiffriga summor för federationen. Det självklara för kansliledningen var då att erbjuda de anställda att kollektivt gå ned i arbetstid för att slippa uppsägningar.
Som rättrogen uttolkare av den svenska modellen begärde jag förstås ordet och förklarade hur dåligt det är att skära ned genom att tvinga alla till deltid. Jag eldade vidare om att en god arbetsgivare anställer till bra villkor och säger upp vid behov, samt att det måste vara målet för såväl arbetsgivare som fack att medarbetare ska kunna leva på sin lön och inte hamna i deltidsfällan. Saken gick till omröstning. Den ende som röstade med mig var en dansk. Vi kunde förstås åka hem med högt huvud, vi hade försvarat våra modeller.
Om majoriteten inom Europafacket nu tror på lagstiftning före förhandling så är det tills vidare bara att gilla läget.
På kansliet i Bryssel fattade de dock ingenting. Vill dansken och svensken att några av dem skulle få sparken? Personalen hade ju enats om att det var bättre om alla fick det sämre. Det var deras rätt att välja detta, enligt den belgiska modellen. Mitt brandtal om hur korkat detta var uppfattades nog inte som särskilt solidariskt. (Jag brukade för övrigt också komma med tipset till de franska kollegerna att värva flera medlemmar eftersom 90 procent av journalisterna i Frankrike var oorganiserade. Inte heller detta föll i god jord.)
Jag är säker på att dagens svenska fackliga företrädare numera ligger lågt med brandtalen i internationella sammanhang. Den svenska partsmodellen är i bästa fall en utopi för våra europeiska kamrater. För många av dem är den inte ens önskvärd. Och därför är det dags att lite ödmjukt börja bry sig om vad som händer i korridorerna i Bryssel.
Vår modell må fortfarande vara den bästa lösningen. Men om svenska fack vill påverka direktiven i rätt riktning måste de inse drivkraften hos de som i slutändan har flest röster. Och om majoriteten inom Europafacket nu tror på lagstiftning före förhandling så är det tills vidare bara att gilla läget och spela med.