Att arbeta med ensamkommande är det bästa jobb han haft.
– Det blir aldrig monotont. Jag har letat sprängladdningar på flygplan. Det blev också enformigt till slut. Men här vet du aldrig vad som ska hända nästa dygn, säger Peter Sandvall.
Peter är 42 år. Hans bakgrund är lite brokig. Det är inte ovanligt bland de många tusen som anställdes i fjol då Sverige fick ta emot 35 369 ensamkommande flyktingbarn.
– En del hade arbetat länge med vård och omsorg, men vi var många med helt annan bakgrund.
Själv hoppade han av skolan efter nian. Efter några korta påhugg började han som väktare och ordningsvakt hemma i Halmstad.
Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjorde då.
– Sen var det några rekryterare från Gardermoen som letade folk 1998. Vi var ett gäng som drog upp till Norge.
Gardermoen är Norges internationella flygplats som då var nybyggd men nu har 15 000 anställda.
Som väktare jobbade Peter bland annat på ett bolag som vände ut och in på alla flygplan som trafikerade USA för att kolla att inga bomber var gömda ombord. Han träffade en kvinna, fick barn, slutade på flygplatsen och flyttade till svenska sidan av gränsen där det finns många norska industrijobb inom pendlingsavstånd.
När förhållandet sprack letade han jobb på hemmaplan.
– De startade ett HVB-hem i Åmotfors där jag bodde. Jag halkade in på ett bananskal.
Han blev boendestödjare på ett litet kommunalt hem för tio boende.
I lilla Åmotfors fanns i början en misstänksamhet mot ungdomarna men personalen bodde i närheten och blev en sorts garanter för dem lokalt.
– Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjorde då. Det är nog det bästa jobb jag haft, samtidigt ett av de tuffaste. Det blir så intimt. Man är tillsammans ett helt dygn och får ta del av deras berättelser. De öppnar sig ju helt för oss.
Nu är det fyra år sedan. Ibland träffar Peter dem som kom först ute på stan. En pluggar i Karlstad, en har tagit körkort, en stortrivs med att jobba på McDonald’s.
Muralmålningen i centrala Arvika skapades i somras av svenska ungdomar och ungdomar från HVB för ensamkommande. Peter Sandvall är stolt över vad hans ungdomar har åstadkommit. Foto: BÖRGE NILSSON/Textra
– Jag minns hur en av dem stod och grät mot min axel första dagen han kom. Han hade tappat bort sin familj och visste inte om han nånsin skulle se dem igen.
Peter har följt med pojkarna till doktorn, tandläkaren, socialen och Migrationsverket.
– Det är så roligt att se dem nu när de pratar flytande svenska och har en fungerande vardag.
Eda kommun organiserade om. Peter var sent anställd, blev övertalig och vikarierade i två år inom LSS. Men i december 2015 kunde han börja om på ett HVB-hem i grannkommunen Arvika.
– Jag blev provanställd och fick fast jobb den 1 maj. Så jag hänger ju väldigt löst nu.
Arvika kommun har varslat 50 av 107 anställda på sina HVB-hem. Relevant utbildning väger tungt i bedömningen av vem som får stanna. Eller många kommunala tjänsteår.
Peter har varken det ena eller andra, men litar på att han hittar ett nytt jobb om han måste.
Jag har hört en femtonåring diskutera om det inte är bättre att han blir skjuten av regeringsstyrkorna än av talibanerna.
Erfarenheten från arbetet med flyktingungdomarna har han med sig. Och en ilska mot den nya hårda flyktingpolitiken.
– Det är ju inte så att folk har slutat att fly bara för att det inte längre fyller nyhetssändningarna.
Sverige kunde lika gärna fortsätta ta emot, tycker han.
– Vi har ju allt. Vi har sängarna, vi har personalen. Att så många blir arbetslösa är inte heller bra.
Den nya hårda politiken skapar oro hos pojkarna.
– Det märktes vid den senaste uppgörelsen om att Afghanistan ska ta hand om flyktingar som återvänder, ett land som många av våra pojkar aldrig har varit i även om de är afghaner. De tror inte på att de ska tas emot på ett bra sätt där. Jag har hört en femtonåring diskutera om det inte är bättre att han blir skjuten av regeringsstyrkorna än av talibanerna, för då slipper han i alla fall att bli torterad. Barn ska inte behöva grubbla på sånt.
Grubblat har han gjort själv. Och fått hjälp.
– Morsan tröttnade på mig när jag slutade gå till skolan så hon kastade ut mig.
Han flyttade runt hos kompisar, bodde i olika kvartar, tills han som sjuttonåring placerades på ett HVB-hem. Där fick han lite trygghet, därifrån fanns det en väg ut.
– Det går att komma tillbaka om man får hjälp.
Läs även: 7000 jobb kan hotas när HVB-hem drar ned