Diskussionen om kortare arbetstid engagerar svenskarna. Liksom de flesta européer. Experimenten med kortare arbetstid står som spön i backen. I Sverige är till exempel organisationen 4 Day Week igång med en del av ett globalt experiment med nio verksamheter inom offentlig och privat sektor samt ideella organisationer. Även en vårdverksamhet deltar i forskningsstudien.
Efter pandemin har orättvisorna exploderat när kontorsjobbarna kunnat stanna hemma, medan kontaktyrkena, som sjuksköterskor och socialsekreterare, fortsatt infinna sig på plats.
På ena sidan har vi kvinnor i offentlig sektor. Klyftan mellan krav och resurser vidgas och sjuktalen i stress slår rekord. När kraven på en rimlig arbetsmiljö inte hörsammats, så kräver de istället sänkt arbetstid via lagstiftning.
På andra sidan har vi männen i privat sektor. De har redan i många fall lyckats sänka sin arbetstid. Detta genom att ge avkall på löneökningar.
Jag generaliserar förstås. Uppdelningen mellan män och kvinnor och offentlig och privat sektor är inte knivskarp. Men i stora drag är det här ändå argumentationslägren.
En lagstiftad arbetstidsförkortning – lika för alla – skulle missgynna dem som redan förhandlat ner sin. Dessutom skulle färre jobbade timmar i näringslivet ge lägre skatteintäkter och göra det svårare att betala för välfärden.
Finns det något alexanderhugg som skulle avskaffa den gordiska knuten?
Om vi för ett ögonblick bortser från rättviseargument och frågar oss vad som skulle lösa de skiftande kraven på kortare arbetstid. Finns det något alexanderhugg som skulle avskaffa den gordiska knuten?
Jag har svårt att se att det skulle vara något annat än att ge de som arbetar i offentlig sektor (ofta kvinnor) vad de vill ha – lagstiftad kortare arbetstid. De som arbetar i privat sektor (ofta män) är mer nöjda med sitt förhandlingsläge idag och kräver ingen förändring. Rör alltså inte männens arbetstid med lagstiftning.
Alla får vad de vill ha. Alla nöjda och glada? Självklart inte. Lösningen vore förstås djupt orättvis. De som hittills avstått lön för att få sänkt arbetstid skulle vara förlorare.
Men finessen vore att vi skulle undvika det stora tappet i finansieringen av offentlig sektor. Skatterna skulle fortsätta rulla in.
Dessutom skulle vi få förbättrad hälsa i välfärdsyrkena. Sjuksköterskor, socialsekreterare och bibliotekarier skulle orka med sina jobb till pensionen. Många skulle orka gå upp på heltid. Attraktiviteten i de här bristyrkena skulle öka radikalt. Precis när det behövs som mest i och med en kraftigt åldrande befolkning.
Men när man väl tänkt tanken är den svår att släppa.
Detta är förstås något av fria fantasier. Inget fackförbund med självbevarelsedrift skulle förmodligen stödja en sådan här lösning. Jurister skulle hävda att detta är en omöjlig tanke. Det finns inget sätt att differentiera arbetstidslagstiftning efter branscher eller yrken. Detta regleras i kollektivavtal. Lagen om offentlig anställning kan inte användas för att reglera arbetstid eftersom detta skulle konkurrera med arbetstidslagen.
Låt det stanna vid ett tankeexperiment då. Men när man väl tänkt tanken är den svår att släppa.