Nu är avtalet påskrivet, och det blev ingen arbetstidsförkortning i statlig sektor denna gång heller. Skillnaden i arbetsvillkor mellan industrin och staten blir därmed ännu större. Det är verkligen dags att börja diskutera ett hållbart ramverk för arbetstidsförkortning för den statliga sektorn.
Åtta timmars arbetsdag har vi haft länge nu. Sedan 1919, faktiskt. Då jobbade de flesta i och för sig också lördagar, vilket vi slutade med på 70-talet. Men normen på svensk arbetsmarknad har länge varit 40 timmars arbetsvecka. Trots att lagstiftningen stått stilla har det dock hänt saker i frågan: I industrin har arbetstiden sänkts flera gånger under 2000-talet. Parterna i sektorn har tagit ansvar och gjort framsteg i denna viktiga fråga.
Arbetstagarna uttrycker en stark vilja att arbeta kortare tid.
I den statliga sektorn har inte lika mycket hänt, men frågan är hetare än någonsin: arbetstagarna uttrycker en stark vilja att arbeta kortare tid. Sex timmars arbetsdag ses av många som ett kanske avlägset men inte orimligt mål. Utöver en bättre arbetsmiljö, en bättre balans mellan arbete och fritid, och ett mer hållbart arbetsliv, så skulle en kortare arbetstid också bekämpa den höga arbetslösheten. Lägre sjuktal kommer också både arbetsgivarna och samhället till del genom minskade kostnader för sjukskrivningar, vård och rehab.
Arbetsmarknadens parter måste lyssna på arbetstagarna och skapa framåtrörelse i frågan om arbetstidsförkortning. Särskilt arbetsgivarsidan behöver ta ansvar för att ta itu med frågan på ett konstruktivt sätt, och inte hämmas av frågor om arbetstidens förläggning. Varaktiga och hållbara steg mot en kortare arbetstid måste kunna tas avtalsvägen när politiken står och stampar. Statlig sektor, som inte ska konkurrera lönemässigt med industrin, får inte drabbas av en dubbel orättvisa genom längre arbetstider dessutom.
Därför vill vi föreslå en modell för generell arbetstidsförkortning i statlig sektor.
Därför vill vi föreslå en modell för generell arbetstidsförkortning i statlig sektor, som går mot ett sänkt heltidsmått – alltså en modell som skapar verklig skillnad i balansen mellan arbete och fritid.
En nödvändig utgångspunkt är att arbetstidsförkortning från åtta till sex timmars arbetsdag inte kan värderas med ett förhållande 1:1 med lönen. Forskningen visar tydligt att arbetstagare i tjänstemannayrken inte är fullt produktiva alla åtta timmar av arbetsdagen. Detta är inte heller begränsat till tjänstemän: Skift i industrin innebär sällan åtta timmars oavbrutet arbete, med goda skäl. Vad som vore en rimlig värdering av denna del av arbetstiden blir förstås en förhandlingsfråga – men industrins prislapp på 0,5 % av lönen för åtta timmars arbetstid är obefogat hög. Mot bakgrund av detta kommer vi här, som ett exempel, att istället utgå från 0,2 % för 16 timmar.
Arbetsgivarna kan invända att detta inte fullt ut betalar för arbetstidsförkortningen.
En möjlig modell skulle kunna se ut såhär: I avtalsrörelsen skulle facket avstå 0,2 procentenheters löneökning mot att arbetsgivaren skapar en pott med 16 timmars arbetstidsförkortning för varje medarbetare, som kan tas ut som ledighet med upp till två timmar per dag/tillfälle. I följande avtalsrörelser kan facket yrka på att avstå ytterligare 0,2 procentenheter, mot att arbetsgivaren utökar denna pott med ytterligare 16 timmar. När potten når ett visst antal timmar, till exempel 240, så blir nästa steg istället att omvandla hela potten till en generell arbetstidsförkortning ner till 35 timmars arbetsvecka. Därefter kan processen upprepas för att nå målet – en arbetsvecka på 30 timmar.
Arbetsgivarna kan invända att detta inte fullt ut betalar för arbetstidsförkortningen, men det är som sagt inte heller att motiverat. Produktivitetsbortfallet från en arbetstidsförkortning från åtta till sex timmars arbetsdag kan inte beräknas 1:1, och vinsterna från bättre arbetsmiljö och lägre sjuktal behöver också räknas in.
Facket kan invända att detta är ett för stort avstått löneutrymme över tid. Det är dock ofrånkomligt att arbetsgivarna får någon motprestation, och löneutrymmet ligger närmast tillhands. Vissa förbund kan också uppleva att den här modellen inte passar deras medlemmar. Det är en viktig synpunkt, men den får inte stå i vägen för att det händer något i frågan. Lösningen kan vara att avtalen skrivs så att lokala parter ges möjlighet att skapa egna modeller, som ger samma nivå av förkortad arbetstid men på ett sätt som passar verksamheten.
Detta är en kompromiss – båda parter behöver bjuda till, ingen part blir kanske helt nöjd. Detta är vad svensk arbetsmarknad bygger på: Inte att fastna i ohållbara inställningar eller orealistiska förhoppningar, utan att lämna skyttegravarna och sätta sig vid förhandlingsbordet. Tillsammans kan vi åstadkomma denna viktiga förändring på ett genomtänkt och hållbart sätt.