Frågan om rättvisa mellan olika grupper av löntagare är verkligen inte lätt att reda ut. Det låter ibland i debatten som att det vore rimligt att anställda som inte har arbetstidsförkortning i kollektivavtalen ska få det utan avräkning på lön eller löneutrymme. Det väcker verkligen frågan om hur rättvist det vore gentemot alla de som har avstått löneutrymme för den arbetstidsförkortning de har lyckats förhandla in i kollektivavtalen.
Å andra sidan beskrivs det ofta, ibland med viss rätta, att det är fackförbund med svagare förhandlingsstyrka som inte har arbetstidsförkortning i kollektivavtalen. Borde inte då lagstiftning användas som ett uttryck för solidaritet?
Arbetarfacken begår ofta misstaget att spä på myten.
För facket är det ett dilemma och inte bra när arbetare och tjänstemän ställs mot varandra i stället för att enas. Men så är också skillnaderna stora i den här frågan. Väldigt få arbetare jobbar hemifrån medan många tjänstemän gör det. För att nämna ett exempel så är det nästan ingen arbetare i privat sektor som jobbar mer än hälften av arbetstiden hemifrån. Medan det bland tjänstemännen i privat sektor är nästan var fjärde som gör det.
Arbetarfacken begår ofta misstaget att spä på myten att det skulle innebära att tjänstemän jobbar mindre. Det är nog ofta snarare tvärtom. Men det ger helt klart dessa tjänstemän stora fördelar kring inflytandet över arbetets förläggning, både vad det gäller tid och plats, med andra ord när och var man arbetar. Och här begår ofta tjänstemannafacken misstaget att inte inse hur privilegierade dessa löntagare är jämfört med de grupper som inte har den möjligheten. När olika delar av fackföreningsrörelsen inte förstår varandra eller använder varandra som slagträ är lite vunnet.
Man kan tycka det vore rimligt att om den politiska majoriteten vill förkorta arbetstiden borde man också vara positiv till detta som arbetsgivare.
Den stora frågan är om en eventuell generell arbetstidsförkortning ska beslutas av politiker och genomföras genom lagstiftning eller genom kollektivavtal efter förhandling mellan fack och arbetsgivare. Då olika varianter av arbetstidsförkortningar redan finns i många kollektivavtal vore det helt klart ett ingrepp att göra det via lagstiftning. Det skulle riskera tilliten mellan parterna om de långsiktiga förutsättningarna för de avtal man tecknat och som man gemensamt ska bära och ta ansvar för.
Hur arbetstiden ska betalas avgörs inte i lagen utan i kollektivavtalen så ganska omgående skulle facken behöva komma överens med arbetsgivarna om den delen hur som helst. Och om inte förr så kommer då den självklara kopplingen mellan löneutrymme och arbetstider behöva hanteras.
Å andra sidan så är det inte alla fackförbund som lyckats, eller valt att prioritera, arbetstidsförkortning via kollektivavtal. Man kan också konstatera att det i första hand är fackförbunden i offentlig sektor som vill gå lagstiftningsvägen.
Om politiken vill sänka arbetstiden i offentliga sektorer så verkar det finnas relativt goda möjligheter att lösa det med berörda fackliga parter.
Man kan tycka det vore rimligt att om den politiska majoriteten vill förkorta arbetstiden borde man också vara positiv till detta som arbetsgivare inom de politiskt styrda verksamheterna inom offentlig sektor. Då skulle inte heller en generell lagstiftning behövas utan fack och arbetsgivare kan förhandla om frågan och reglera den i kollektivavtalen.
Att via lagstiftning besluta om att generellt sänka arbetstiden vore helt klart ett ingrepp i den svenska modellen, ansvaret för det faller i så fall tungt på politiken. Om politiken vill sänka arbetstiden i offentliga sektorer så verkar det finnas relativt goda möjligheter att lösa det med berörda fackliga parter. Det är det vi kallar den svenska modellen.