Årets avtalsrörelse stack ut. I vanliga fall är det LO-förbund som Handels eller Hotell- och restaurang som är de första att varsla om strejk. Eller kanske Transport eller Byggnads. Det kan till exempel handla om motstånd mot låglönesatsningar. Den här gången har det hittills varit lugnt på LO-sidan.
Arbetstidsförkortning i tjänstesektorn är extra känsligt.
Hos tjänstemännen i privat sektor brukar det däremot gå lugnt till. Men den här avtalsrörelsen har varit annorlunda. Plötsligt är det tjänstemän och ingenjörer som kaxat till sig och varslar om strejk.
Först var det utbildningsföretag och teknikkonsulter som drabbades av varsel och sedan medieföretag. Att Unionen är så stora i privat sektor och har så många avtal skulle kunna leda till lugn. När de däremot har bestämt sig för att genomdriva arbetstidsförkortning i tjänstesektorn, ja då krävdes varsel för att arbetsgivarna i Almega skulle ge med sig. Arbetstidsförkortning i tjänstesektorn är extra känsligt för arbetsgivarna eftersom företagen säljer tjänster per timme, inte produkter på samma sätt som i industrin.
Även när Unionen skulle genomdriva flexpension år 2016 – alltså att man kunde sätta av tid som man kunde ta ut inför pensionen, så krävdes varsel av Unionen och Sveriges ingenjörer. Den gången menade Almega och teknikföretagen att fackens egna medlemmar inte alls var intresserade av flexpension. Arbetstid är helt enkelt en fråga som sitter extra hårt inne.
Extra tufft för arbetsgivarna blev det i år när de målat in sig i ett hörn. Eftersom de så kraftigt motsatt sig att politikerna skulle blanda sig i arbetstiden genom ny lagstiftning, så var de tvungna att visa att parterna kunde hantera frågan själva.
Flera avtal återstår fortfarande att förhandla. Men hittills har facken fått igenom sitt system för arbetstidsförkortning även i tjänstesektorn. Naturligtvis har man tvingats till eftergifter.
Kanske hänger tjänstemannafackens kaxighet också ihop med medlemsutvecklingen. Sveriges ingenjörer har haft en strålande medlemsutveckling på senare år. Även Unionen växer stadigt. En utveckling som säkert får en extra skjuts i och med varslen.
Svenska tjänstemän och akademiker ser ofta facket som självklart. Medan organisationsgraden sjunker när anställningarna blir allt otryggare i många LO-yrken, så finns inte alls samma negativa trend för tjänstemän. Hos facket kan man beskriva det som att ingenjörer är relativt fackligt orienterade och tycker att saker bör gå rätt till på en arbetsplats. Breda fack gör också att tjänstemän och ingenjörer inom industrin visar solidaritet med tjänstesektorn och ser arbetstidsförkortning som något som bör tillfalla alla i yrket.
Det ger styrka. Inte mycket blir heller gjort på en arbetsplats där de flesta är med i facket, om strejkhotet skulle bli verklighet. Unionen och Sveriges ingenjörer har också visat sig vara ordentligt samkörda och inte öppna upp sprickor för arbetsgivarna att sätta kilar i. Och de har uppenbart lyckats förklara värdet av strejkvarsel och eventuell strejk för medlemmarna.
Eventuellt handlar framgången delvis om teknikutvecklingen. Tjänstemän och ingenjörer arbetar mindre med långsiktigt planerande idag, och befinner sig mer i kodning och löpande produktion. Kanske ger det dem mer av en löntagaridentitet. Dessutom riskerar strejker därmed att få allvarliga och direkta konsekvenser för företagen.
Svenskt näringslivs stora irritation har tidigare varit hur LO-förbund sympativarslat redan innan avtalsförhandlingar. Kanske är tjänstemannaförbund som varslar i slutfasen av förhandlingarna och dessutom sedan lyssnar på medlarna, svårare att ha invändningar emot. Men därför inte ofarligare.