För 15 år sedan lanserade moderaterna i Stockholms med stadsbyggnadsråd Kristina Alvendal i spetsen ”promenadstaden”. Idag ett koncept som flyger världen över och hyllas som 15-minutersstaden. Det borgerliga programmet förespråkade tät kvartersstad med stadsdelar som hänger ihop och där du hittar kultur, jobb, skola, arbete och butiker på bekvämt gångavstånd. Lite som Berlins stadsdelar (kallade Bezirke) där du träffar på gamla vänner i livsmedelsaffären.
Den här nya urbana högern la grunden för succéer som Hammarby sjöstad och Norra djurgårdsstaden. Trots motståndet som sade att ”såhär tätt vill människor inte bo”.
Vill tvinga fram billeder
Det var kanske bara en tidsfråga innan delar av istället borgerligheten skulle omfamna en mer konservativ populistisk linje igen i konkurrens med Sverigedemokraterna.
I höstas blev vändningen tydlig. Det moderata oppositionsborgarrådet Christopher Fjellner poserar nu med förtätningskritiska invånare i Hässelby som vill rädda sina ”skogar”. Precis den attityd som tidigare kallades ”tillväxtfientlig”. Samtidigt har vi en regering som vill tvinga igenom billeden Östlig förbindelse som ska binda ihop Nacka och Ropsten medelst bil i tunnel. En glesare, mer bilberoende stad blir resultatet när tunnelmynningar skulle lägga en död hand över till exempel Frihamnen.
Den berömda socialdemokratiska ”tvångsblandningen”, det vill säga att man fortsätter bygga flerbostadshus i villaförorternas centrum nära kollektivtrafik, såsom kommunernas styrdokument förespråkar, ska stoppas med alla medel eftersom Bromma inte ska bli till Rinkeby, enligt den nya moderata linjen.
Utglesning för näringslivets skull
Regeringen har också tillsatt tidigare kristdemokratiske bostadsministern Stefan Attefall för att bygga fler villor eftersom ”så vill människor bo” när man frågar dem i enkäter. Och på näringslivets tankesmedja Ratio kan man läsa skrifter om ”Förtätningens pris” som efterlyser fler villor i Botkyrka eftersom det lönar sig att bygga glest för att markpriserna är så låga. Och rapporten ”Nya vägar till bättre vägar” som förespråkar fler privata inslag i billeder som Östlig förbindelse och Tvärförbindelse Södertörn.
Det här är en värld där vi fortsätter bygga billeder i våra städer à la betongdrömmen, 50+miljarderprojektet Förbifart Stockholm. Där gles bebyggelse, billandskap och extern handel bygger vidare på 1960-talets modernistiska sprawl. Det sägs ske för näringslivets skull. Men det sker knappast för invånarnas, eftersom markvärdena exploderar i innerstan men haltar sig fram i bilspagettin.
Internkrig när Timbro hyllar cykeln
Har det blivit vänster att vara urbanist? Nja. Motståndet lever bland borgerliga urbanister. Hos Expressen konstaterar Patrik Kronqvist i sitt nyhetsbrev att Christopher Fjellner ”gått vilse i skogen”. Hos Timbro produceras skrifter om cykelns roll som ”frihetsmaskin” där det visas att borgerliga väljare älskar att cykla.
Det hela liknar ett borgerligt internkrig som redan ruskat om i en rad andra frågor.
Kan förorterna bli stad?
Hur vi ska laga den modernistiska utspridda stadsplaneringen? Frågan har förstås inga enkla svar. Urbana utposter som Hammarby sjöstad och Norra djurgårdsstaden har begränsad befolkning, få arbetsplatser och ligger åtskilda från stadskärnan. Billederna som delar upp städerna fortsätter helgas åt tung trafik i hög fart, trots att planeringsdokumenten säger annorlunda.
Den förtätning som tar form i modernistiska förorter sker punkthus efter punkthus, limpa efter limpa. Inte så konstigt att människor protesterar när ännu ett punkthus med tillhörande garage sabbar både utsikt och landskap, utan att tillföra några urbana kvaliteter. Förtätningen skapar inga arbetsplatser, restauranger eller befolkade trottoarer.
Men bör då verkligen redan planerade modernistiska förorter bli till kvartersstad? Det finns inga självklara svar.
Staden mer frihetlig än trädgårdsstaden
Jane Jacobs, som redan på tidigt 1960-tal såg billandskapets förödande effekter på staden, gav en fin definition av urbanitet. Hon menade att staden skiljde sig från trädgårdsstaden och förorten, som istället bygger på idén om bygemenskap, genom att den erbjuder underlag för subkulturer. Det är hela poängen med en stad. Det är därför människor söker sig dit.
Det finns ingen sci-fi-butik eller het konsertlokal i vare sig Rinkeby eller Bromma. Men i staden däremot skapas underlag för pluralism.
Det var en tanke som kunde ena borgerligheten. Är den tiden förbi?