Efter mer än två decennier i kommunikationsyrket har jag otaliga gånger hört samma kommentar: ”Vi får ingen information!”
Behovet av tydlig, korrekt och tillgänglig information – både internt och externt – är avgörande för att skapa delaktighet och skydd mot desinformation. Kommunikatörerna spelar en central roll i att säkerställa att myndigheters budskap når ut och att förtroendet för offentliga institutioner bibehålls. Utan dessa proffs som jobbar i bakgrunden hackar systemet rejält.
Men återigen får de orättvist klä skott i det eviga samtalet om de närande och de tärande.
I vår komplicerade tid hanterar kommunikatörerna desinformation, cyberattacker, pandemier, klimatförändringar, digitalisering, sociala medier och hot i vårt närområde. Trots detta väljer regeringen i nya direktiv att rikta sitt fokus mot… giveaways.
Att insinuera att kommunikatörer har dolda agendor eller att deras arbete är onödigt är en farlig förenkling.
Detta ger intrycket att kommunikatörer ägnar sina dagar åt att beställa muggar och t-shirts, snarare än att hantera de komplexa kommunikationsutmaningar som vårt samhälle står inför. Att detta redan har utretts och avfärdats spelar tydligen ingen roll – vi tar ett varv till.
Under min långa kommunikatörskarriär, som jag är mäkta stolt över, har jag sett utvecklingen gå från ensidig informationsspridning till verklig dialog. Trots detta lever myterna kvar: ”Kommunikatörer blir bara fler och fler! De slukar resurser! Dessa påståenden upprepas slentrianmässigt av politiker, opinionsbildare och journalister – men de saknar grund. Andelen kommunikatörer i statliga myndigheter ligger stadigt på cirka en procent av personalstyrkan. Denna andel har varit oförändrad sedan 2019.
Civilminister Erik Slottner flörtar skamlöst med konspirationsteoretiker som påstår att kommunikatörer driver dolda agendor. Statskontoret har nyligen utrett frågan och kommit fram till att det är trams. Myndigheternas kommunikation är saklig och följer deras uppdrag.
Trots detta har regeringen beslutat att återigen granska myndigheternas informations- och kommunikationsverksamhet, denna gång på en häpnadsväckande detaljnivå. I regleringsbrevet för 2025 förväntas myndigheter redovisa sina kostnader för informations- och kommunikationsinsatser samt motivera dem. Exempelvis ska de förklara varför de tagit fram väskor, märkesnålar och andra profilprodukter. Som om det vore där kommunikatörer lägger sin tid.
Vi befinner oss i en tid där desinformation sprids snabbare än någonsin.
Att just dessa exempel lyfts först säger en hel del om hur snacket går i regeringskansliets korridorer. Ironiskt nog är det ofta kommunikatörerna som säger nej till interna önskemål om muggar och vattenflaskor med myndighetens logga.
Att insinuera att kommunikatörer har dolda agendor eller att deras arbete är onödigt är en farlig förenkling. Vi befinner oss i en tid där desinformation sprids snabbare än någonsin, där förtroendet för myndigheter utmanas och där rätt information vid rätt tidpunkt kan vara skillnaden mellan trygghet och kaos.
Till detta ska läggas regeringens nya uppmaning att myndigheter måste bli bättre på att agera i kris. Inställningen ska vara att agera även under osäkra förhållande, inte vänta.
Det är bra, men inte möjligt utan att ha lagt en stabil grund och en trygg personalkultur.
Vem lägger den grunden? Jo, kommunikatörerna.