I svensk bostadsdebatt återkommer ständigt påståendet att rörligheten behöver öka och att vi behöver reformer för att få till det. Senaste omgången av den här debatten gick i gång förra veckan när Kristdemokraterna föreslog sänkt reavinstskatt. Busch kommenterade det som att ”reavinstskatten är en fråga av många som absolut kan påverka och öka omsättningen”. I samma artikel fyller vanligt citerade ekonomer i att hyrorna borde höjas för att få folk att flytta oftare, de kallar det marknadshyra.
Syftet med att öka rörligheten är att få fler att hela tiden optimera sitt boende efter sin ekonomi och sina behov. Tanken är att skatter och avgifter ska locka och driva hushåll till att flytta oftare. Toppen med förslag, problemet är bara att de helt saknar empiriskt stöd.
Reformer saknar stöd i forskningen
Antaganden om rörlighet, och egentligen många andra reformer grundas sällan i det vi kan observera. Debatter tillåts alltså pågå i åratal, reformer genomförs och utvidgas utan att någon utvärderar effekterna eller kopplar dem till verkligheten. Reformer som kostar miljardbelopp bör rimligtvis bygga på mer än gissningar. Och vi har gjort reformer som i teorin borde ha både ökat och minskat rörligheten, så hur har det gått?
För några år sedan undersökte jag just detta. I rapporten Vem måste flytta på sig? analyserade jag data över varenda registrerad flyttning i Sverige under åren 2000-2020. Jag tittade både på individrörlighet (hur ofta individer byter bostad) och på kontraktsrörlighet (hur ofta en bostad byter ägare eller hyresgäst). Resultaten var slående.
Sverige har redan högst rörlighet i EU
För det första, Sverige har högst rörlighet i hela EU. Det är sällan detta undersöks, men när det görs hamnar vi högst. För det andra, de reformer vi genomför i Sverige påverkar inte rörligheten.
2008 avskaffades fastighetsskatten och samma år infördes ett tak för uppskovsbeloppet, alltså hur mycket vinstskatt ett hushåll fick skjuta upp. Både reformerna borde i teorin ha minskat rörligheten, särskilt bland småhusen.
Reglerna för uppskoven ändrades sedan 2010, 2016 och 2020 och borde ha påverkat rörligheten åt lite olika håll då de om vartannat ökade och minskade ”kostnaderna” för att flytta. Nya lagar om hyressättning kom 2011 och 2016. Båda förändringarna innebar högre hyror i allmänhet, något som borde ha höjt rörligheten. Under de undersökta åren genomgick Sverige tre hög- och lågkonjunkturer, andelen hyresrätter sjönk under många år för att sedan stiga kraftigt efter 2015. Trots det har rörligheten förblivit stabil.
De senaste två åren har kontraktsrörligheten i det ägda boendet minskat, eftersom den högre räntan har försvårat för köpare och säljare att mötas. I Hyresgästföreningens databank hurvibor.se ser vi att andelen bostadsrätter som säljs varje år har minskat från 9,5 till 8,0 procent. Bland småhus har omsättningen minskat från 3,0 till 2,7 procent. Vi kan dessutom förvänta oss att den här minskade rörligheten möts av något högre rörlighet framöver. Det brukar förhålla sig så. Rörligheten är med andra ord extremt stabil och hög i Sverige.
Går inte att pressa rörligheten mer
Varför gör reformerna ingen skillnad? En trolig förklaring är att flyttande är jobbigt och något de flesta undviker om det går. Tanken att staten ska ingripa med ”ekonomisk pådrivning” för att få oss att lämna en bostad som vi trivs i känns främmande för många. Men vi flyttar inte heller oftare bara för att det blir billigare.
Det kan verka paradoxalt, men förklaringen är troligen att de flesta svenskar redan flyttar så ofta vi vill. Jämfört med EU verkar vi inte vara fasthållna av de regler som finns, och då blir det svårt att öka rörligheten med marginaljusteringar i skattesystemet.
Det finns såklart en nivå på fastighetsskatten och en nivå på marknadshyran som kommer få pensionärer att flytta fast de inte vill. Som kommer få barnhushåll att ”optimera” sin bostadskonsumtion till dess att ett barn sover i köket. Men nivåerna kommer vara avskydda av alla och det politiska motståndet kompakt. Lyckas någon politiker införa det kan vi med säkerhet anta att det snart kommer en annan politiker och avskaffar det.
Rörlighet ersätter inte bostadsbyggande
Politik ska drivas av idéer, men de måste utvärderas och granskas. Det låter trist, men borde vara i varje politikers intresse att vi kunnigt resonerar om förväntade resultat och noga mäter utfallen av reformer de hoppas tror på. I det här fallet har vi all data vi behöver. Och vi kan med stor säkerhet säga att de reformer som ligger på bordet inte kommer få oss att flytta oftare.
Ändå föreslår Kristdemokraterna detsamma, trots att all empiri pekar åt andra hållet. Det måste tolkas som placebopolitik, som vi erbjuds i stället för medicin som fungerar. Eller så är syftet bara att sänka skatten. Då vore det bra om Ebba Busch var öppen med det.
Sverige har EU:s högsta rörlighet och den har stått emot alla reformer och konjunkturlägen som slängts på den. Vi måste sluta hoppas på att rörlighet ska kunna ersätta bostadsbyggande. Det finns ingen annan medicin än att bygga mer och kan vi nå tillbaka till byggtal på 50 000 bostäder per år så innebär det tio procent högre omsättning på bostäder.
Det ger mer till fler, utan att barnfamiljer och pensionärer ska tvingas ut ur hem som de vill bo kvar i.