Att försöka följa den politiska debatten ett valår är i bästa fall utmanande och förvirrande, men ofta mest tröttsamt och smått irriterande. Det som skaver hos mig är hur snävt och kortsiktigt det ofta blir. Perspektivet att det är ett mycket långsiktigt projekt att påverka samhällsutvecklingen lyser med sin frånvaro. I stället beskrivs politiken som om det enda som egentligen gäller är att hamna i regeringsställning med ministerposter under perioden 2026–2030.
Från politiska kommentatorer kan man höra och läsa saker som att vara med och ha makt är poängen med politiken och att ”politiska partier finns för att söka regeringsmakt. Kommentatorerna refererar till hur olika partier just nu agerar, drar röda linjer eller suddar ut desamma, ger nya löften eller sviker gamla, allt med sikte på regeringsmedverkan efter valet. Det är det politiska landskapet, förklarar de, som tvingar fram detta agerande. Men här uppstår en paradox som ingen verkar bry sig om att förklara.
Det landskap som kommentatorerna hänvisar till skapades inte av partierna som jagade regeringsposter
Om regeringsmakt verkligen är poängen med politiken, hur förklarar vi då att det parti som mer än något annat har omformat svensk politik gjorde det utan regeringsmakt i över tre decennier?
Det landskap som kommentatorerna hänvisar till, det som tvingar partier att kompromissa med sina ideal, omformulera sin politik och justera sina värderingar, skapades inte av partierna som jagade regeringsposter. Det skapades av ett parti som under lång tid påverkade samhällsutvecklingen utan att sitta i regering. Kommentatorerna pekar åt fel håll. Det är inte enbart regeringsmakten som formar politiken. Det är ibland just frånvaron av den.
Statsvetare brukar skilja mellan två grundläggande strategier för politiska partier. Office-seeking handlar om att söka ämbeten och positioner genom ministerposter, regeringsdeltagande och inflytande över statsapparaten. Policy-seeking handlar om att söka genomslag för sin politik, oavsett om det sker inifrån eller utifrån regeringen. Skillnaden kan låta marginell. I praktiken är den avgörande.
Ett parti som optimerar för positioner kompromissar med sin politik varje gång det krävs för att behålla sin plats vid bordet. Ett parti som optimerar för genomslag kan ibland välja att stå utanför och ändå vinna.
Sverigedemokraterna har i tre decennier drivit en strategi av det senare slaget. De byggde organisation lokalt, formade ett eget medialt ekosystem, utbildade kandidater och höll konsekvent fast vid sitt narrativ utan att ha tillgång till de resurser och den synlighet som regeringsmakt ger. Resultatet ser vi idag.
Ingen verkar ha dragit den mest uppenbara slutsatsen av det mest uppenbara exemplet
Paradoxen är fullständig när det parti som format landskapet gjorde det utan att kortsiktigt jaga regeringsmakt, medan de partier som jagat den har fått betala priset genom att tvingas anpassa sig till just det parti de helst velat hålla på avstånd.
Det som i störst utsträckning har format den politiska situation vi nu lever i är alltså tillväxten av ett parti som under trettio år fokuserade på något helt annat än vad kommentatorerna påstår är politikens poäng. Och ändå är slutsatsen som dras av partier, journalister och analytiker att man bör göra tvärtom.
Ingen verkar ha dragit den mest uppenbara slutsatsen av det mest uppenbara exemplet. Det är inte det nya landskapet i sig som tvingar fram kortsiktighet. Det är hur partierna väljer att väga kortsiktig regeringsmakt mot långsiktig förmåga att forma samhällsutvecklingen. Det är ett val, inte en naturlag.
Men varför lär sig ingen av detta?
Svaret finns förmodligen i hur organisationer fungerar när de mognar. En rörelse i sin linda styrs av idén, av varför man finns till och vad man vill förändra. Med tiden växer organisationen fram, och med den individer vars karriärer, positioner och inflytande är knutna till organisationens framgång. Idén hamnar gradvis längre ner i hierarkin. Regeringsmedverkan slutar vara ett medel utan blir ett mål i sig, inte för att det är det bästa sättet att leverera på idén, utan för att det tjänar organisationens och individernas egna intressen. Det är mänskligt och förståeligt. Men det förklarar varför kortsiktigheten vinner, även när beviset på motsatsen är så uppenbart.
För politik handlar ytterst om att forma samhället. Och samhället formas långsiktigt.
För politik handlar ytterst om att forma samhället. Och samhället formas långsiktigt. Fyra år är kort tid. Men man kan åstadkomma mycket på trettio år, det ser vi tydliga bevis på och det är det som alla idag tvingas förhålla sig till.
Frågan är vad du, jag och andra vill ska prägla samhället på lång sikt. För min del handlar det om en politisk idé som idag är ganska marginaliserad och av många betraktas som passé. Idén om att stå på den enskilda människans sida, oavsett bakgrund, gentemot både marknad, kapital och stat, och samtidigt utgå från att den enskilda människan behöver samhällets stöd för att kunna förverkliga sina drömmar och mål.
Det är precis den typen av idé som kan byggas långsiktigt om någon är beredd att tänka i trettioårsperspektiv snarare än i mandatperioder. Beviset för att det går finns redan i det politiska landskap vi alla nu tvingas förhålla oss till.
Det krävs tålamod. Det krävs att man inte säljer idén för en ministerpost. Men det går.
