Hur kan företrädare för Timbro påstå att den svenska demokratin blir bättre, när svenska folket tycker annorlunda?
Det frågar Mikael Feldbaum i Arbetsvärlden (28/4), med anledning av en undersökning som tidningen låtit göra om svenskarnas syn på demokratin. Undertecknad sällar sig nämligen till de 12 procent som menar att demokratin i Sverige går åt rätt håll, snarare än till de 44 procent som är av motsatt uppfattning – och som, får man förstå, har rätt i Feldbaums värld.
Jag vill därför förtydliga vad jag menar.
Mitt svar är enkelt: demokrati är inte en fråga om magkänsla. Dess utveckling kan inte utläsas ur allmänhetens svar på mångtydiga frågor, utan måste analyseras. Vi kan jämföra Sverige med tydliga indikatorer, med hur landet fungerade tidigare och med hur andra länder utvecklas.
Demokratiutvecklingen är utmärkt
En sådan analys kräver förstås att man definierar demokrati – ett begrepp som filosofen Walter Bryce Gallie räknade till de essentiellt omtvistade. I Sveriges fall spelar det lyckligtvis inte särskilt stor roll vilket demokratiideal man utgår från. Utvecklingen är nämligen utmärkt oavsett hur man räknar.
Sverige står sig mycket väl i internationella index över demokrati, rättsstat och korruption. SOM-institutets mätningar visar dessutom att svenskarnas nöjdhet med hur demokratin fungerar är hög och har varit stabil under lång tid.
För att teckna motsatt bild nämner Feldbaum en rad olika faktorer: att remissinstanser är kritiska till regeringens politik, att Lagrådet har framfört skarpa invändningar mot vissa förslag och att folkbildningen fått minskade anslag.
Exemplen har inte mycket med demokrati att göra
Jag har svårt att se att exemplen har särskilt mycket med demokrati att göra. Beroende på utgångspunkt skulle man tvärtom kunna säga att ett tydligt genomslag för uppfattningar som finns hos befolkningen är kärnan i en demokrati. Själv delar jag inte det demokratiidealet, men det har trots allt varit det dominerande i Sverige under modern tid.
Visst finns gränser för vilken lagteknisk kvalitet en rättsstat kan acceptera. Men det är svårt att se att den nuvarande regeringens politik utmanar normer i demokratiska rättsstater. Inget av de förslag Feldbaum syftar på är ovanligt i en europeisk kontext. Inget annat land har heller ett motsvarande system för statligt finansierad folkbildning, och det så omtalade vandelsbegreppet förekommer redan i ett stort antal svenska lagar.
Är man liberalt lagd, som undertecknad, kan man dessutom konstatera att demokratin har blivit bättre. Grundlagen har stärkts, rättigheterna har blivit fler och domstolarna mer oberoende. Europakonventionen har fått större betydelse, och vi talar i dag på ett helt annat sätt än tidigare om individens rättigheter. Också här har Sverige närmat sig andra jämförbara länder.
Demokratin står stark i höst
Samtidigt uppger många att de är oroliga, vilket är värt att ta på allvar. En möjlig förklaring är att många använder demokrati som ett kodord för politiken i stort: går samhällsutvecklingen åt rätt eller fel håll? En annan är att svaren fångar upp allmän osäkerhet, ett högre tonläge och politisk instabilitet.
Jag lutar dock åt att orsaken ligger i den vaga föreställning om att demokratin är hotad som genomsyrat mycket av debatten under de senaste åren. Ingen kan riktigt säga vad som konkret sker, men man möter återkommande hänvisningar till ett ”hot mot demokratin” – exempelvis i Arbetsvärldens artikel. Det blir också tydligt i undersökningens uppföljande frågor att få kan peka på ett konkret problem.
Avslutningsvis vill jag betona att min skepsis inte handlar om vilken regering som sitter vid makten. Regeringar av alla färger har genomfört illa underbyggda reformer och brustit i sin styrning, och många av de reformer som nu genomförs förtjänar kritik.
Men ingen regering har därmed hotat vår demokrati. Den kommer att stå stark oavsett vilken regering som tillträder i höst.
