Man har helt enkelt inte levt om ens moraliska uppfattningar aldrig kolliderat med varandra. Det är nämligen ett misstag att tro att människors moraluppfattningar i alla lägen är sammansatta och konsekventa. Tvärtom. Förr eller senare ställs vi inför något där två saker kan kännas lika rätt samtidigt, eller göra ett val som inte alls stämmer överens med vad vi tidigare uttryckt i värderingar.
För några år sedan kallade partiet sig för SD:s största ideologiska fiender
Det mest flagranta exemplet från svensk politisk historia är sannolikt Liberalernas numera ökända röda linjer mot Sverigedemokraterna. För några år sedan kallade partiet sig för SD:s största ideologiska fiender. I dag innehar de ministerposter mot att SD får igenom allt från vandelskrav till retroaktiva utvisningar. Jimmie Åkesson pratar om förfäder som ätit bark i äkta blod och jord-anda – bara en vecka senare får han en kram av Simona Mohamsson. ”De är rasister” säger miljöminister Romina Pourmokhtari, men man kan samarbeta med dem ändå. Någonstans i bakgrunden laggar ett videomöte fullt av missnöjda partimedlemmar.
Så kan det gå. Men att politiker säljer sin politik för maktens skull är inte helt ovanligt, även om få partier lyckats förnedra sig lika mycket på kuppen som svenska liberaler.
När har man kohandlat bort både själ och integritet?
Det brukar heta att det är viktigare att få något gjort än att vara renlärig. I detta nu sägs det till exempel av högt uppsatta socialdemokrater apropå ett eventuellt regeringssamarbete med ärkerivalerna Moderaterna, naturligtvis samtidigt som man hånar Liberalerna för att med samma argument ha gjort upp med SD. Politik är en sport i dubbla måttstockar, men att prioritera makten är faktiskt inte alltid fult. Politik är också att kompromissa, kanske att drömma om tre steg framåt men tvingas att nöja sig med ett. Få har engagerat sig för att sitta på läktaren och ropa slagord medan andra får möjlighet att förändra något på riktigt.
Att offra helheten för att få hälften är därför inte nödvändigtvis korrupt eller förkastligt, men den viktiga frågan är var gränsen går. När har man offrat för mycket? När har man kohandlat bort både själ och integritet?
Hur många inre moraliska motsägelser man bär på kan mätas i termer av filosofisk hälsa. Hemsidan philosophyexperiments.com erbjuder ett regelrätt personligt test på ämnet. Från 30 påståenden ger testet en procentsats på hur många spänningar den upptäckt i ens svar. Det handlar alltså inte om vad som är rätt eller fel, utan om att mäta hur sammanhållna svar man gett. Till exempel kanske du tycker att moral över huvud taget inte är något objektivt utan är beroende av kontext, kultur och sammanhang. Om du samtidigt tycker att folkmord objektivt är ett bevis på människans förmåga till ondska upptäcker testet en spänning. Det kan vara en total självmotsägelse, men vanligtvis handlar det om något som kräver ett djupare resonemang om varför man kan tycka både och samtidigt.
Simona Mohamssons parti har passerat gränsen efter vilken begriplighet slutar spela roll
När vi som människor upptäcker att våra resonemang inte helt hänger ihop uppstår något som kallas kognitiv dissonans. I svåra fall kan det skapa känslor av ångest och osäkerhet. Det är som att vi dragit undan mattan för oss själva. Enklast vore att överge något av resonemangen som ger upphov till den kognitiva dissonansen, men av någon anledning är det långt vanligare att vi mer eller mindre desperat försöker hitta förklaringar till att det egentligen inte finns någon dissonans: Vi säger minsann alls inte emot oss själva!
Ungefär det har varit Liberalernas och Simona Mohamssons resa de senaste åren. Desperata försök att förklara hur man kan vara både riksdagens största antirasistiska kraft och samarbeta med partiet med rötter i nazismen – samtidigt.
Det håller naturligtvis inte för särskilt många som ser på, men är faktiskt närapå en biologisk försvarsmekanism hos människor i liknande situationer. Simona Mohamssons parti har passerat gränsen efter vilken begriplighet slutar spela roll. Nu handlar allt istället om att rädda den egna nattsömnen. Då bedrar man snarare sig själv än alla andra.
