I den valrörelse som nu pågår finns det frågor som man kan tycka får orimligt stor uppmärksamhet, medan andra knappt diskuteras alls.
I mitten av juni kommunicerade Moderaterna en viktig politisk sakfråga, de föreslår en större förändring av a-kassan. Man vill helt enkelt försämra den för att kunna finansiera skattesänkningar. En stor politisk fråga som inte fått särskilt mycket uppmärksamhet, inte ens av facken.
Oavsett vad man tycker om förslaget så är det ändå relativt enkelt att greppa och ta ställning till. Moderaterna vill försämra hur mycket du kan få i a-kassa och hur länge du kan få det och skälet är att man vill kunna sänka skatten. De som jobbar ska få sänkt skatt, de som råkar vara arbetslösa ska ha lägre ersättning. På känt manér kallar man detta arbetslinjen.
Det är ett på alla sätt väldigt dåligt förslag och det är inkonsekvent, också mot arbetslinjen.
Men i detta finns också en del som faktiskt är helt obegriplig, även om man ska försöka förstå Moderaterna och deras slogan om arbetslinjen. Man vill också ta bort avdragsrätten för a-kasseavgiften. Det är ett på alla sätt väldigt dåligt förslag och det är inkonsekvent, också mot arbetslinjen.
Idag får du tillbaka motsvarande 25 procent av den avgift du betalar för a-kassan som sänkt skatt. Det är alltså detta som nu Moderaterna vill ta bort och det kommer i praktiken innebära att kostnaden för ett medlemskap i a-kassan ökar med 33 procent.
Som jag har förstått arbetslinjen innebär den att det ska löna sig att jobba jämfört med att inte göra det, oavsett skäl till att du inte jobbar. Vad är då ett medlemskap i en a-kassa? Det är något som betalas av den som arbetar som en försäkringspremie mot att förlora jobbet. Med andra ord så drabbas den som jobbar genom förslaget att göra försäkringen dyrare. Hur kan det vara en del av en så kallad arbetslinje?
Att försvara avdragsrätten för a-kassan är ett renodlat systemargument som inte bör blandas ihop med avdragsrätt för fackföreningsavgiften.
Tidigare fanns det skattereduktion också för medlemsavgiften till facket (den avskaffades senaste gången 2019) och det gör att dessa två saker ofta diskuteras som en helhet.
Jag tycker man kan argumentera för att det är bra politik att staten ger skattereduktion för båda. Det stärker den svenska modellen om det finns olika incitament för löntagare att bli medlemmar i fack och a-kassa. Men jag tycker ändå man ska diskutera dessa två saker var för sig.
Vad det gäller fackavgiften så skiljer den avgiften mycket mellan olika fackförbund och deras verksamhet och innehållet i medlemskapet ser olika ut. Man kan också argumentera för att ett sådant avdrag tar bort incitament för facken att hålla låga avgifter om en procentuell reduktion ger mest avdrag för de med högst avgifter. Det kan man visserligen lösa genom att sätta ett tak på hur stor del av avgiften man får reduktion för. Det skulle då ge samma reduktion för alla fack oavsett avgift. Ett sådant avdrag med tak borde införas.
A-kasseavgiften är i hög grad administrativt satt utifrån arbetslöshetsrisken i branschen och den enskilda kassan har begränsat utrymme att styra kostnaden. Det skiljer den från fackföreningsavgiften som finansierar en betydligt bredare och mer självständig verksamhet, och där facken själva sätter prislappen. Att försvara avdragsrätten för a-kassan är därför ett renodlat systemargument som inte bör blandas ihop med avdragsrätt för fackföreningsavgiften.
Om skatteneutralitet vore en given princip behöver den användas konsekvent. Det gör den inte.
Ett annat argument som ibland framkommer är att det inte är statens uppgift att subventionera medlemskap i privata organisationer. Så skrev till exempel Svenskt Näringsliv i ett remissvar kring avdraget för fackföreningsavgift att skattereduktioner för privata levnadsomkostnader bör undvikas av neutralitetsskäl.
Men då måste man förklara varför den principen bara gäller här. Staten subventionerar hushållsnära tjänster genom RUT, ombyggnation genom ROT, bolån genom ränteavdraget. Man skapar incitament för folk att anlita arbetskraft vitt istället för svart, att renovera, att belåna sig.
Om skatteneutralitet vore en given princip behöver den användas konsekvent. Det gör den inte. Då är frågan inte OM staten ska subventionera skattemässigt, utan VAD staten väljer att göra det med, och varför just kollektiv organisering på arbetsmarknaden är det ställe där neutraliteten plötsligt blir helig?
Den svenska arbetsmarknadsmodellen bygger på att parterna, inte staten, sköter lönebildning, arbetsvillkor och de kollektivavtalade trygghetssystemen. Det förutsätter hög organisationsgrad på båda sidor. Facklig styrka är inte bara en facklig angelägenhet, det är en förutsättning för att arbetsgivarsidan ska slippa lagstadgad minimilön och politisk detaljstyrning av avtalsrörelser. Vi vet att avgiftsökningar för a-kassan har en negativ effekt för den fackliga organisationsgraden. Sambandet kallas Gent-effekten och forskningen är tydlig med att det finns en tydlig sådan koppling.
Organisationsgraden är i dag modellens svagaste länk, efter ett decennielångt fall som redan 2007 drevs av höjd avgift och slopat avdrag. Den gången försvann uppemot 400 000 personer ur a-kassorna på två år. Att göra om samma sak och samtidigt hävda att man värnar den svenska modellen är svårt att få ihop. Man kan inte säga att man är för den svenska arbetsmarknadsmodellen med fack, arbetsgivare och kollektivavtal om man samtidigt lägger fram förslag som riskerar försvaga den.
Det som förvånar mest är ändå inte Moderaternas förslag, utan hur lite motstånd det mötts av.
Det som förvånar mest är ändå inte Moderaternas förslag, utan hur lite motstånd det mötts av.
Det är anmärkningsvärt eftersom sambandet är väl dokumenterat. En viktig delförklaring till Sveriges och övriga Nordens höga organisationsgrad är just den fackligt administrerade a-kassan. Att gå med i facket och att vara försäkrad mot arbetslöshet har historiskt hängt ihop. Facken vet det här bättre än någon.
Att inte reagera kraftfullt på den här delen av förslaget kan vara kostsamt. Om tio år kan avdragsrätten visa sig ha spelat större roll för organisationsgraden än karensdagar och avtrappningstak tillsammans, och då kommer tystnaden 2026 att se ut som ett strategiskt misstag.
