Jag vet inte hur många gånger en svensk statsminister lyckats få in ett alster på en kultursida, men i vintras hände det.
Med ämbetets 150-årsjubileum som förevändning fick Ulf Kristersson i en essä i Svenska Dagbladet utveckla hur han ser på sitt arbete. Texten gick nästan spårlöst förbi i den allmänna debatten, men den ger några sällsynta ledtrådar om vad Kristersson egentligen vill.
De andra partiledarna tvekar knappast att berätta om sina politiska visioner, och inte fackministrarna heller. Men åtminstone för mig är det svårare att förstå vad Kristersson själv har för idéer, numera. Det finns ju gott om klipp som visar vad han tyckte förr.
Som när han skällde på sin partiledning för att den ville stoppa invandringen, eller när han lovade Hédi Fried att aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna. Men nu då? Att han trivs med internationella stjärnor som Zelenskyj, Rutte och Stubb är tydligt, och att han gillar livet på sörmländska slott och herresäten kan inte ha undgått någon.
Det visar sig nämligen, att statsministerns viktigaste roll enligt statsministern själv inte är sakpolitik, utan framdrift.
Han verkar däremot inte överdrivet intresserad av dagens inrikespolitiska sakfrågor. I en intervju nyligen hävdade att han att han inte ens kom ihåg vad han tyckte om en av årets hetaste potatisar, nämligen tonårsutvisningarna.
Genom essän klarnar Kristerssons vilja lite. Eller snarare, det klarnar VARFÖR det är oklart vad Kristersson vill.
Det visar sig nämligen, att statsministerns viktigaste roll enligt statsministern själv inte är sakpolitik, utan framdrift. Alltså, att få saker gjorda, trots omgivningen av bakåtsträvare på regeringskansliet:
– Historien är full av kända exempel på långbänkar, där det departement och den minister som vill minst – och därför är långsammast – bestämmer takten… Alla som har haft ledande roller i Regeringskansliet vet att det har varit så. Jag ville inte ha det så.
Enligt Kristersson, finns det med andra ord ett före och ett efter Kristersson i den centrala svenska statsförvaltningen. Ett före, med långbänkar och surdegar. Ett efter, med korta utredningstider, sakdepartement som piskas att leverera underlag i tid, och målkonflikter som döms av i snabb takt. Med Kristerssonspråk, där framdriften är säkrad.
Beskrivningen påminner lite om industriell produktion: det finns en kravspecifikation, och utifrån den levererar statsministern produkten. Underförstått, i stark kontrast till förra mandatperioden, där regeringsunderlaget konstrade och sabbade Magdalena Anderssons framdrift.
Haken för Kristersson, det är att den här framdriften inte lönat sig något vidare i opinionen.
Haken för Kristersson, det är att den här framdriften inte lönat sig något vidare i opinionen. SCB:s mätning visar fyra månader före valet visar på ett sällan skådat övertag för oppositionen.
En tanke inställer sig därför hos mig, lika beredvilligt som en statlig karriärist inställer sig till en volontärträff hos Birgitta Ed. Nämligen, att en statsminister som vill bli omvald kanske också måste tänka på att BROMSA framdriften i tid?
Mandatperiodens kravspecifikation i svensk politik är ju Tidöavtalet. Till stora delar dikterades det av ytterkantspartiet Sverigedemokraterna, vars politik de flesta väljare inte bett om.
Tonårsutvisningarna, som Kristersson knappt mindes, verkar ha ökat väljarnas intresse för migrationspolitiken när de väl blev kända. Men den här gången med motsatt utgångspunkt jämfört med Tidölaget, nämligen att den borde vara MINDRE restriktiv.
I skrivande stund visar det sig att opinionen också hunnit upp en annan hårdför Tidöreform. Trots exemplarisk framdrift, inklusive överkörning av remissinstanser och lagråd, tvingas Gunnar Strömmer meddela att han drar tillbaka förslaget om att sätta trettonåringar i fängelse. Detta sedan det visat sig osäkert om ens alla Tidölagets riksdagsledamöter skulle rösta för förslaget.
Ironin verkar alltså vara, att statsminister Kristersson har offrat sitt eget omval, genom att visa hur duglig han är på politisk framdrift. Kanske hade det varit annorlunda, om han bara hade låtit långbänkar och surdegar försena några mindre populära Tidöreformer.
Det skulle faktiskt kunna vara ämnet för ytterligare en essä, om Kristersson skulle få mycket tid över i sin flygel på Follökna efter valet i höst.
