En PR-konsult berättar på LinkedIn hur hen brukar ta promenaden över Riksbron på morgonen. Det är en liten omväg till jobbet, men om rätt riksdagsledamot dyker upp är några veckors jobb avklarat i en handvändning.
På andra sidan bron står en grupp demonstranter med plakat med budskap de vill att riksdagsledamöterna ska ta del av.
Det är en gatubild vi sedan länge vant oss vid. Men som kan komma att förändras.
Demonstrationsfriheten i Sverige är satt under hård press.
Demonstrationsfriheten i Sverige är satt under hård press. Journalister som bevakat klimatdemonstrationer har gripits och förts bort av polis, klimatdemonstranter har dömts till fängelse för sabotage. Och även om HD nu slagit fast aatt demonstranterna inte ska dömas för sabotage i det här aktuella fallet, tar förslagen att begränsa allmänhetens rätt att visa vad de tycker i olika samhällsfrågor inte slut där.
Nu vill företrädare för regeringspartierna förbjuda demonstrationer vid skyddsobjekt, Ulf Kristersson själv har flaggat för att se över de lagar som reglerar demonstrationsfriheten och såväl KD som SD:s ungdomsförbund går så långt som att vilja utvisa utländska medborgare som demonstrerar på ett våldsamt sätt, framför allt palestinademonstranter.
Det finns också flera förslag från företrädare för regeringspartierna att demonstrationer utanför riksdagen enbart ska tillåtas på Mynttorget, där demonstranterna förvisso då får sällskap av riksdagens utställning om demokratins genombrott.
Är det så att politiker har lättare att förstå smidiga PR-konsulter än arga demonstranter?
Steget mellan att vara riksdagsledamot eller minister och att bli lobbyist är inte särskilt stort. Det är många som tagit det. Och självklart fyller de en viktig roll i demokratin, genom att förmedla budskap till de politiker som fattar viktiga beslut som berör deras uppdragsgivare.
Men är det alltid så att lika barn leka bäst? Och kan vi verkligen kalla det demokrati om det inte får bli lite högljutt och meningsskiljaktigheter ibland?
Rättigheter vi tagit för givna monteras nu ned i rask takt
Det har tidigare gjorts undersökningar om viljan att förbjuda vissa demonstrationer och de tyder på att det alltid är lättare att vilja förbjuda demonstrationer med budskap man själv inte gillar.
Ett exempel är den Novusundersökning SVT:s politikbyrån lät göra efter påskupploppen i samband med Paludans koranbränningar, där det visade sig att politisk tillhörighet hade stor påverkan på viljan att tillåta den typen av åsiktsyttringar.
Staffan Lindberg, föreståndare för V-Dem-Institutet som mäter hur demokratin utvecklas i världen, menar att demonstrationer är det som hotar autokratier mest av allt och att ”mycket folk ute på gatorna är jättejobbigt att hantera.”
Rättigheter vi tagit för givna monteras nu ned i rask takt, inte sällan med argumentet att det handlar om ”säkerhet” och att skydda landet och dess företrädare.
Men är verkligen det bästa sättet att skydda en demokrati att flytta undan de som inte håller med de nuvarande makthavarna så de inte syns?
Eller handlar det bara om att göra sin demonstrationsskylt tillräckligt liten, som ett visitkort som får plats i en riksdagsledamots kavajficka?