Ett av de mest skamfyllda ögonblicken i mitt liv var när jag vid 17 års ålder uppmanades av min mamma att söka sommarjobb genom att gå runt till olika kaféer och restauranger med utskrivet CV och uttryckligen be om ett jobb. Mina tidigare arbetslivserfarenheter bestod av läxhjälp till en familjevän och ett kommunalt sommarjobb som badbloggare. De utskrivna A4-pappren som jag bar i ett kuvert var alltså till största delen blanka.
En efter en meddelade baristorna mig att jag var för sent ute och att jag dessutom saknade erfarenhet. Att min egen mamma, som i övrigt visade mig den högsta av vördnad, fick mig att utsätta mig för detta kändes helt obegripligt.
Unga får inte in en fot genom dörren eftersom de saknar erfarenhet, och de saknar erfarenhet eftersom dörren är stängd.
Unga personer är arbetsmarknadens stora förlorare. Så har det nästan alltid varit. Med begränsad erfarenhet och kortare utbildningshistorik innebär det en chansning för arbetsgivaren att anställa en ung person. Det betyder att unga personers lägre anställningsgrad och inkomster inte bara beror på att de är mindre produktiva, utan också på att arbetsgivaren tar en risk när de anställer dem.
Det är ett klassiskt informationsproblem. Arbetsgivaren vet inte hur den unga personen fungerar på en arbetsplats. Kommer hen i tid? Tar ansvar? Fungerar med kollegor?
Det skapar en moment 22-situation. Unga får inte in en fot genom dörren eftersom de saknar erfarenhet, och de saknar erfarenhet eftersom dörren är stängd.
Visst kan man invända att det finns en sedelärande tanke i detta, att unga behöver anstränga sig extra mycket för att få ett jobb. “Inget i livet är gratis.” Att erfarenhet leder till mer ansvar, högre lön och större trygghet är också naturligt.
Problemet är att det första steget in på arbetsmarknaden tycks bli allt svårare att ta.
Arbetsmarknaden förändras snabbt, medan utbildningsinstitutioner rör sig långsamt. När generativ AI kan skriva studenternas uppsatser riskerar signalvärdet i goda gymnasiebetyg och universitetsexamina att urholkas. Om alla kan formulera ett perfekt personligt brev blir det svårare att använda sådana signaler för att avgöra vem som faktiskt är lämplig.
I en färsk studie av den svenska arbetsmarknaden ser man dessutom att det framför allt är unga som förlorar arbetstillfällen i yrken där AI lättare kan ersätta arbetsuppgifter. Stora språkmodeller verkar vinna över små oerfarna människor.
När matchningen inte fungerar via utbildningar, tester eller AF, får det gå på andra sätt.
Efter ett antal stopp på min utlämnande skamturné kom jag in på en restaurang som var mitt i en lunchrush. När jag lämnade fram mitt CV på disken såg biträdet bekymrat på mig. Restaurangchefen såg dock ett tillfälle att få en paus och andas ut. Hon tog en snabb titt på mitt CV och frågade mig:
“Vad gör du precis nu då? Vi behöver någon som kan göra en skagenröra.”
Plötsligt blev jag inkastad i köket, sveptes in i ett förkläde och fick en kniv, en skärbräda och ett paket kräftstjärtar. Och så var jag igång. Jag hade aldrig tidigare smakat skagenröra. Ett par månader senare gjorde jag mitt första pass som hovmästare.
Det är där lösningarna måste börja. Fler praktikplatser, mer verksamhetsförlagd utbildning och bättre kontakter mellan utbildning och arbetsliv kan göra det lättare för unga att visa vad de faktiskt kan bidra med på en arbetsplats.
När matchningen inte fungerar via utbildningar, tester eller Arbetsförmedlingen, får det gå på andra sätt. Typ, genom att helt enkelt gå fram och fråga. Visa att man finns.
Det är kanske inte hur vi vill att arbetsmarknaden ska fungera. Men det är ofta så det faktiskt går till.
Mitt 17-åriga jag hade hatat mig för detta, men: Ibland gör man bäst i att lyssna på mamma!
