En gång i tiden byggdes folkrörelser via musik. ”Vi behöver en sång”, som August Palm lär ha konstaterat när svenska socialdemokrater slickade såren i danska ölkällare efter alla tidiga motgångar. Och även om sången Arbetets söner i sig sedan kanske inte låg bakom arbetarrörelsens genombrott så blev det en enande sång under pionjäråren. (Mannen bakom förstamaj-klassikern dog utfattig (vi.se))
De flesta har ingen aning om sin potential som människa, de är så vana att inte ha tid.
Linton Kwesi Johnson
Nu är det 2002. Ett fullsatt Södra teatern i Stockholm gungar, ingen sitter ned i stolsraderna. På scen lyfter Dennis Bovell fram sitt band i stadig reggaetakt, den ende som inte rör sig med rytmen är en smal man framför mikrofonen. I kostym och hatt deklamerar Linton Kwesi Johnson sin poesi till den taktfasta musiken. Johnson har publikens öra, och när musiken tystnar i mitten av konserten säger han att det inte finns några som helst bevis för att åttatimmarsdagen skulle vara slutpunkten för människans utveckling. Varpå bandet åter rullar i gång, och Linton Kwesi Johnson på sitt karaktäristiska sätt pratsjunger texten till More time:
A full time dem abalish unemployment
An revahlushanise laybah deployment
A full time dem banish ovahtime
Mek evrybady get a wok dis time
Wi need a highah quality a livity
Wi need it now an fi evrybady
Wi need di shawtah workin year
Gi wi di shawtah workin life
Den jamaicafödde poeten Linton Kwesi Johnson kom till London som elvaåring 1963. I mitten av 1970-talet började han skriva poesi på patwa, alltså den form av kreolspråk som talas på Jamaica. Likt få andra lyckades han sätta ord på den utsatthet som många färgade upplevde i dåtidens England. Och när hans vän musikern Dennis Bovell föreslog att han skulle framföra texterna till hårda reggaetakter så var succén omedelbar. Albumen Dread Beat an’ Blood (1978) och Forces of Victory (1979) är numera klassiska, och nödvändig lyssning för att förstå Thatcher-erans Storbritannien.
När Linton Kwesi Johnson står på scenen i Stockholm 2002 är han den andra levande poeten som publicerats i Penguins anrika klassikerserie, och den första färgade någonsin. Han har alltsedan dess ständigt figurerat i förhandstipsen som möjlig Nobelpristagare, och med åren har hans status som poet vuxit.
Det finns inget som säger att åttatimmarsdagen är slutet på mänsklig utveckling.
Linton Kwesis betydelse för att beskriva det brittiska samhället och rasismens närvaro går inte att överskatta. Genom regissören Steve McQueen har vi åter påmints om detta. Först genom filmserien Small Axe, och sedan med dokumentärserien Uprising (Motstånd i en fientlig miljö (UR Play), där Linton Kwesi Johnson är högst närvarande.
Linton Kwesi Johnsons antirasism och uppmaning till motstånd har betytt mycket för miljoner människor världen över, inte minst för oss som engagerat oss i den fackliga rörelsen. Men frågan är om vi inte också borde titta på några andra delar av hans verk. Som just sången More Time. För Linton hade ju rätt där på scenen 2002. Det finns inget som säger att åttatimmarsdagen är slutet på mänsklig utveckling.
More Time släpptes 1998, och i en intervju samma år i Spike Magazine säger Linton Kwesi Johnson till Nancy Rawlinson:
“Det finns ingen anledning till att inte jobba mindre och njuta mer av våra liv. Men om vi får mer tid måste vi organisera oss för att få någon nytta av det. Vad är ett liv utan nöjet att umgås med vänner och familj, att få tid till vila och att begrunda? De flesta har ingen aning om sin potential som människa, de är så vana att inte ha tid.” (min översättning)
Självklart ställer Rawlinson då frågan vad Kwesi Johnson själv skulle göra om han fick mer tid. “Jag tycker om att vara med människor. De enkla sakerna i livet är de som ger mig tillfredställelse. Gå till puben och dricka en öl, spela domino eller biljard, Vara med mitt barnbarn. Såna små saker. Läsa en bra bok. Äta en god måltid.”
För en fackföreningsrörelse som tappat fart kring arbetstidsfrågan, och nu vilset letar efter positionering i ett AI-samhälle kan dessa enkla behov måhända vara tröstande. Och framför allt: kanske går det att skaka liv i själva sången för att flytta fram frontlinjen?
Till skillnad från Linton Kwesis banbrytande album från skarven mellan 70- och 80-tal så är inte More Time tillgänglig på Spotify, men du kan höra sången här: Linton Kwesi Johnson ”More Time” (YouTube).
Skulle Timbuktu ha annat för sig så ring Hooja.
Sanningen är väl att även om texten åldrats väl så är More Time inget musikaliskt mästerverk. Tvärtom har den ett rätt trist arrangemang jämfört med de tidiga kampsångerna. Här kan därför fackföreningsrörelsen göra en direkt insats, det finns nog många producenter som skulle kunna klä om den i en modern kostym genom kreativ mixning.
Men jag föreslår istället att vi går ett steg längre. Det är inte värdigt att det närmaste svensk musikrörelse levererat en kampsång i arbetstidsfrågan under 2000-talet är Ace Wilders melodifestivalsbidrag Busy doin nothing.
I höst kommer Linton Kwesi Johnson till Stockholm för att berätta om sitt livsverk. Passa då på att låsa in honom och typ Timbuktu i en studio för att göra en modern version av More Time. Skulle Timbuktu ha annat för sig så ring Hooja.
Alla rörelser behöver som sagt en sång. En stilla önskan vore ett samhälle där majoriteten kan sjunga:
More time fi di huzban
More time fi di wife
More time fi di children
More time fi wi fren dem
More time fi meditate
More time fi create
More time fi livin
More time fi life
More time
Wi need more time
Gi wi more time