Jag har länge önskat att jag kunde uppskatta och verkligen gilla jazz. Det är något med den tanken som tilltalar mig, men efter många försök så börjar jag inse att det nog inte kommer att hända. Hur mycket jag än gillar tanken på att vara en jazzentusiast så krävs det inte många minuter av lyssnande innan den första gäspningen kommer och snart är jag där och byter till något annat.
Precis som jag inte förstår mig på de oregelbundna sakerna i jazzen, förstår dessa aktörer sig inte på den svenska modellen.
Gärna till något som har samma takt genom hela låten, vers, refräng och gärna ett litet gitarrsolo som passar ihop med helheten. Lika svårt som jag har att ta till mig jazz verkar många ha att ta till sig den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Det är många som verkligen tilltalas av tanken att de gillar och är entusiaster av den svenska modellen. Men lika smärtsamt tydligt som det blir att jag inte förstår mig på jazz, lika tydligt blir det att många inte förstår sig på den svenska modellen på arbetsmarknaden.
Ett evighetslångt tvångsäktenskap
I boken ”Kollektivavtalsförhandlingar i den svenska modellen” beskriver Erland Olauson relationen mellan fack och arbetsgivare som ett evighetslångt tvångsäktenskap.
Den fackliga organisationen kan inte vända sig till någon annan för att förbättra villkoren, och arbetsgivarna kan inte skapa arbetsfred på annat sätt än att teckna kollektivavtal med de berörda fackliga organisationerna. Detta gäller så länge alla respekterar att politiken och lagstiftningen inte ska bli part i frågorna och på det sättet börja upplösa tvångsäktenskapet och därmed den svenska modellen.
Man kan höra från andra aktörer att man gillar och står bakom den svenska modellen, men att utfallet måste bli lite mer i linje med de intressen de själv företräder. Det pratas om att lösningar som förhandlas fram har fel balans, att det är bra med kollektivavtal men att det ena eller det andra måste försämras eller förbättras.
Förstår inte svenska modellen
Precis som jag inte förstår mig på de oregelbundna sakerna i jazzen, förstår dessa aktörer sig inte på den svenska modellen. Det som fack och arbetsgivare kommit fram till är alltid per definition balanserat. Det är grunden i den svenska modellen. Parterna har att väga de kollektiva löntagar- och arbetsgivarintressena mot varandra, bedömer man att det är tillräckligt i balans så kommer man överens.
När man förstått detta om balansen har man kommit en bra bit på vägen och då är det dags att gå vidare till ett annat fundamentalt begrepp, det om ”kurant motvaluta”. Man kan beskriva begreppet som att det är modellens balansräkning, Ska några villkor förändras utifrån ena partens krav, ska detta balanseras med något som den andra parten anser upprätthåller balansen.
Om facket vill ha bättre villkor i avtalet möter arbetsgivaren detta med krav på ökad flexibilitet, ökat inflytande eller förändringar som sänker kostnaderna. Ofta följer det en logik om att krav på förbättrade villkor runt kompetens och omställning möts med krav på förändringar kring anställningen. Krav på förkortad arbetstid möts med krav på avräkning mot löneutrymmet och ökad flexibilitet.
Går att hantera i branschavtal
När man nu följer parternas besked i frågan om arbetstidsförkortning går det utläsa att tjänstemännen via Unionen har meddelat att man vill förkorta arbetstiden men man vill inte se centrala övergripande förhandlingar och hänvisar till att man inte kan hantera frågan om arbetstid vid sidan om lönebildningen. Hela PTK framstår eniga i den frågan.
Arbetsgivarna har unisont meddelat att de inte vill förhandla med LO och att frågan om arbetstid behöver hanteras på samma nivå och som lönerna. De har också sagt att de inte vill se generellt förkortad arbetstid, men att det går att hantera detta i branschavtalen. Som sagt, när det finns kurant motvaluta brukar det gå att komma överens.
LO har sagt att man i avtal vill förkorta arbetstiden för alla, utan avräkning mot löneutrymmet och att medlemmarna också behöver reallöneökningar. Den mest troliga kuranta motvalutan som då återstår är ökad flexibilitet och ökat inflytande över arbetstiden för arbetsgivaren.
Vad är fackens motvaluta?
Det är aldrig så att man från fackligt håll pratar om motvalutan eller börjar förhandla med sig själv. Men alla som förstår sig på modellen förstår att det måste finnas en kurant motvaluta.
Om kortare arbetstid kombinerat med ökad flexibilitet och ökat inflytande för arbetsgivaren är en bra deal beror väldigt mycket på vilket problem det är man vill lösa.
LO säger att man vill lösa problemen med ökad stress, försämrad arbetsmiljö och svårigheter att få balansen mellan arbete och fritid att gå ihop. Det är ytterst tveksamt om ökad flexibilitet och ökat inflytande för arbetsgivaren skulle lösa dessa problem. Om motvalutan inte är löneutrymmet eller flexibilitet så är frågan vad det kan vara?
Man kan tycka att den svenska partsmodellen är bra, eller man kan ha synpunkter på den. Men om man inte förstår att modellen bygger på att parterna inom industriavtalet kommer överens om löneutrymmet, att det som fack och arbetsgivare kommer överens om per definition är balanserat och att det bygger på principen om kurant motvaluta, då förstår man inte riktigt modellen.
Vill man inte ha det så, då är det en annan modell man vill ha. Då står man inte upp för den svenska modellen utan vill ha en annan modell. Det tror jag inte LO vill.
Så frågan på allas läppar som förstår modellen är: Vilken är den kuranta motvalutan?
