I tuffa tider som dessa är det viktigt att vi medborgare vågar tro på framtiden. Kanske är det den främsta anledningen till att en brittisk studie om arbetstidsförkortning nu sprids på svenska nyhetsredaktioner. I korta ordalag visar undersökningen att när företagen testat fyradagarsvecka så tycks inte produktiviteten gått ner. Och dessutom är medarbetarna nöjdare.
När SVT:s morgonstudio lyfte studien häromdagen (3 mars) gick det inte att ta miste på entusiasmen hos programledarna över att kunna berätta om något positivt för en gångs skull. En värmländsk undersköterska som testat fyradagarsvecka fick via länk berätta om hur härligt livet blivit, till frågor som bekräftade att mer fritid är meningen med livet. Motrösten kom från gästen i studion, en expert från Stressforskningsinstitutet. Även han tyckte visserligen att den brittiska studien såg lovande ut, men tvivlade på att det funkar i alla branscher. Samt att det kanske kan skapa MER stress om vi ska jobba mindre.
Det är på sätt och vis symtomatiskt att detta blir en fråga för stressforskare. Arbetstidsförkortning diskuteras fortfarande inte särskilt livaktigt bland de som i princip äger frågan, det vill säga fack och arbetsgivare.
Framgångarna med den så kallade flexpensionen för några år sedan innebar förvisso ett myrsteg mot arbetstidsförkortning. Men de flesta uppfattade nog den reformen mer som en del av en pensionsstege, och i årets avtalsrörelse är inte frågan om kortare arbetstid särskilt het.
Det är dock en fråga som har potential, av flera skäl.
Fyradagarsveckan är redan här
I aktersvallet av pandemirestriktionerna har många yrkesgrupper stannat hemma och de jobbar numera permanent på distans. Det finns mycket som talar för att en stor del av dessa medarbetare inte tillbringar åtta timmar av sin dag åt arbete, även om det tycks vara en infekterad fråga. Minns bara när chefen för Boston Consulting Group i en intervju med DI (december 2022) försökte få arbetsgivarna att kalla tillbaka sina medarbetare till kontoren. Det blev snabbt ett högt tonläge i debatten och BCG-vd:n fick pudla. De starkaste protesterna mot honom hördes från ett par fackförbund inom Saco. Det är lätt att förstå varför.
Produktiviteten tycks nämligen inte ha tagit nämnvärd skada av detta kraftigt förändrade beteende på arbetsmarknaden. Om jag var ansvarig på SCB, eller Medlingsinstitutet för den delen, skulle jag omgående beställa en kvalitativ studie av detta. Och om jag var i ledande ställning inom svensk fackföreningsrörelse skulle jag var än mer intresserad av en mätning av hur många arbetstimmar som egentligen läggs från hemmakontoren.
Det finns nämligen mycket som talar för att många svenska akademiker och tjänstemän redan infört 30-timmarsveckan. Så med rätt data borde det vara lätt att förhandla om en rejäl arbetstidsförkortning i en snar framtid.
Guldläge för arbetsgivarna
För arbetsgivarna kan det låta skrämmande, men om min hypotes stämmer är det tvärtom ett guldläge. Det finns inget som tyder på att inflationen kommer ha återgått till två procent vid kommande avtalsförhandlingar, speciellt om det nu inom kort blir ettårigt avtal. Då kommer facken få betydligt svårare att hålla nere lönekraven från inflationsnivåerna om ett år. En gång går det, men knappast två. Därför kan en arbetstidsförkortning som till stora delar redan verkställts vara en alternativ utväg för industriavtalets överlevnad.
Det här gäller inte i alla branscher, påpekade ju stressforskaren i SVT, och det är helt rätt. Men på sikt går det att ha som mål att alla medborgare ska omfattas av fyradagarsveckan. Vi talar ju ofta om hur åttatimmarsdagen och 48-timmarsveckan blev verklighet redan på 1920-talet. Men mer sällan nämns att den genomsnittliga arbetsveckan faktiskt inte nådde dessa nivåer förrän i slutet på 1950-talet. Medelsvensken fick alltså vänta 30 år på den reformen. Men den gick att visualisera för alla, och blev därmed möjlig att verkställa.
BNP ökar trots att vi jobbar mindre
Faktum är att arbetstidsförkortningen kan vara lättare att räkna hem än vad vi tror. Det handlar kanske bara om att byta fokus. Andreas Håkansson, som forskar inom konsumentbeteende, gjorde en intressant studie redan 2014. Han kunde då konstatera att SCB:s siffror visade att svensken minskat sin genomsnittliga arbetstid med nästan fyra timmar i veckan jämfört med 1973. Och sedan 1990 hade arbetsveckan minskat med över fem timmar i veckan, samtidigt som den fria tiden ökat med närmare sju timmar!
Du kan förstås bryta ner dessa siffror för att hitta en förklaringsmodell som passar din övertygelse när det gäller arbetstidsfrågan. Men relationen arbetad tid och tillväxt under den studerade tidsperioden är svår att blunda för. BNP ökade stadigt sett över tid, trots att svensken jobbade mindre.
Det finns alltså goda skäl för fackföreningsrörelsen att åter på allvar prata om kortare arbetstider. Det är där frågan hör hemma.