Den nya högern, mer radikal och ofta mer främlingsfientlig, vinner stora framgångar runt om i världen. Många av oss har förklarat det ökade stödet med en brist på framtidstro hos många människor. Att ökade klyftor i samhället har gjort att många vill hitta syndabockar och nostalgiskt blicka bakåt och konstatera att det var bättre förr.
Jag börjar bli alltmer tveksam på att det är brist på framtidstro som förklarar den nya högerns framgångar. När jag klättrat ner i kaninhålet för att försöka förstå den nya högerns framgångar finner jag tvärtom en stor framtidstro. Den må vara annorlunda än min men den finns där. Tron på att framtiden kommer bli bättre, att förändringar behövs och att dessa förändringar nu är möjliga att göra.
Detta är inte minst tydligt i USA där man nu med Trump känner rejäl medvind i seglen. Det påverkar också övriga världen och ytterhögern i Europa och Sverige kommer att inspireras av detta.
När jag försökt förstå den nya högern i USA så är det många saker som slagit mig. Till exempel hur lite den har gemensamt med den höger vi vant oss vid.
Oren Cass, som driver den konservativa tankesmedjan American Compass, säger till exempel att ”En framgångsrik ekonomi avgörs inte av aktiekursen på Apple eller Facebook, den avgörs av utvecklingen för vanliga löntagare.”
Den nya högern vill stärka den amerikanska arbetaren via facklig organisering.
För några år sedan gav American Compass ut skriften A Seat At The Table – A Conservative Future For The Labour Movement. Bland författarna finns J.D. Vance och Marco Rubio, idag USA:s vicepresident respektive utrikesminister. Man vill stärka den amerikanska arbetaren via facklig organisering. Författarna menar att det är självklara konservativa uppfattningar att stå för facklig organisering och förhandlingsrätt, likväl som för hårdare konkurrensregler. Det bidrar till ett samhälle byggt på konservativa värderingar om familjen, äktenskap och sociala gemenskaper.
Så det finns krafter i rörelser som från en ytterkantposition till höger omfamnar facklig organisering.
Är facket redo för det? Redo för en framtid där politiska krafter vill stärka den fackliga organiseringen samtidigt som man vill se stora förändringar. Det är nämligen inte dagens fackföreningsrörelse man omfamnar i USA, utan en framtida. Man vill se en fackföreningsrörelse som är partipolitiskt fristående, eller som åtminstone inte stödjer ”fel parti”. Den ska vara mer lokal och inte bygga på etablissemangets värderingar som man menar inte stöds av medlemmarna.
Nyligen ställde sig Jimmie Åkesson på fackets sida i konflikten med Tesla.
Vi har inte sett så mycket av detta i Sverige än, men glöm inte att Sverigedemokraterna redan gjort ett misslyckat försök att starta en fackförening. Nyligen ställde sig Jimmie Åkesson på fackets sida i konflikten med Tesla. Frågan vad partier till höger tycker om partipolitiska kopplingar till facket kan inte ha undgått någon.
Men vänta nu tänker du. Elon Musk, världens rikaste man som hatar fackföreningar, stödjer ju Trump. Nere i kaninhålet så gillar MAGA-rörelsen visserligen vad han gör just nu, men hans framtidsvision är inte deras. Det vi kan kalla tech-högern från Silicon Valley vill se avregleringar och global dominans för amerikansk teknik, AI och kryptovalutor. Tech-högern såg möjligheten till det genom att stödja och liera sig med Trump. Trump tackade Musk för sisådär en miljard i ekonomiskt stöd och en megafon i sociala plattformen X.
Den nya högern, som vill se ett samhälle byggt på social, kulturell och etnisk gemenskap, har ganska lite gemensamt med tech-högern. Det är en ohelig allians, men de har det gemensamt att de anser att systemet och den administrativa staten står i vägen för förändringar.
Så nu när Trump-administrationen går i totalkonflikt med tjänstemännen i staten protesterar inte heller den nya högern, trots deras mer fackvänliga ansats. Att montera ner och förändra systemet är överordnat. Det finns också en syn att tjänstemän anställda i staten inte är några riktiga arbetare.
I den nya högern finns utopier, visioner och en stark känsla av det är möjligt att uppnå en framtid som bygger på nationell identitet och kulturell gemenskap snarare än på individuella friheter och kulturell mångfald. Det må vara en framtidstro som du och jag inte delar, men låt oss inte luras att tro att det saknas framtidstro där.
När jag klättrat upp ur kaninhålet framstår det snarare som att det är brist på framtidstro hos övriga politiska krafter. Den liberala mitten pratar om avregleringar och marknaden som svaret på de flesta frågor, med Thatcher och Reagan som förebilder. Det är 40 år sedan de var aktiva.
Lyssnar man på vänstern så framstår det som att man tycker att visionen är folkhemsbygget, en idé som lanserades för snart 100 år sedan.
Lyssnar man på vänstern så framstår det som att man tycker att visionen är folkhemsbygget, en idé som lanserades för snart 100 år sedan. Den mer traditionella högern befinner sig någonstans mitt emellan och verkar mest vara lite förvirrad och vilsen.
I detta landskap ska alla försöka manövrera sig fram. Så också fackföreningsrörelsen.
Den behöver förbereda sig på en ny höger som välkomnar facklig organisering och fackligt inflytande, men som motsätter sig inkludering och mångfald.
Man behöver också påminna sig om att det inte handlar om att övertyga sig själv om att man har rätt, utan om att lyckas övertyga de många människorna om vad som är rätt och fel.
Man ska också vara försiktig med att intala sig att det här nog går över eller det nog inte påverkar oss i Sverige. Om man inte ser att vi är inne i en formativ tidsperiod så har man rejäla skygglappar på sig.
Framtiden skapas nu, inte igår eller imorgon. I slutändan kommer den som lyckas få de många människornas stöd att segra. Då behövs utopier, visioner och en känsla av att det är möjligt. En framtidstro helt enkelt.