”You can’t shoot values” sade USA:s försvarsminister Pete Hegseth när han träffade NATO-medlemmar i februari. Det tog ett tag för åhörarna att ta in vad han faktiskt menade. Inte att det är omöjligt att skjuta, som i att ta död på, värderingar, utan precis tvärtom: det går inte att använda värderingar som ammunition. Och ammunition, bokstavligen, är det enda som har betydelse, enligt Hegseth.
Poängen var alltså att alla de värderingar som den regelbaserade världsordningen förknippats med, som mänskliga rättigheter och demokratiska grundvärden, saknar faktiskt värde i den nya, kärva värld som Donald Trump, Elon Musk och deras ministrar nu ser framför sig. Där är det bara det Hegseth kallar “hård makt”, det vill säga militär makt, som räknas.
Franska diplomater säger nu rakt ut att USA inte längre kan betraktas som en allierad.
Avgrunden mellan Europa och USA har aldrig varit djupare. De senaste veckorna har Trumps ministrar besökt Europa för att strö salt i såren. Vicepresidenten JD Vance visade likaså, med sitt tal på säkerhetskonferensen i München, att han inte var intresserad av att läka relationer med demokrativänner i EU.
Tunga franska diplomater som jag träffat i Paris de senaste veckorna säger nu rakt ut att USA inte längre kan betraktas som en allierad.
Konsekvenserna av det här skiftet är svåra att överskåda, men USA:s illiberala utveckling borde inte vara så överraskande för den som följt Trump och radikaliseringen av det republikanska partiet under det senaste decennniet.
Det viktiga nu är att inte förblindas av dagliga, kontroversiella utspel, utan istället behålla fokus på de konkreta åtgärder som kan vidtas för att tämja de värsta riskerna med USA:s antidemokratiska utveckling.
Många i EU frågar sig helt befogat hur vi ska kunna förhålla oss till det nya kalla kriget, det mellan auktoritära och demokratiska länder, när det inte längre är självklart vilken sida USA egentligen står på.
Vilka amerikanska företag och tjänster bör betraktas som potentiella säkerhetsrisker?
Sedan Rysslands invasion av Ukraina har Sverige och EU talat mycket om de-risking och decoupling, att minska riskerna med leveranskedjor, energiförsörjning och stärka inhemsk resiliens mot Ryssland. Men även mot Kina och andra auktoritära regimer som inte vill Europas bästa.
Nu är det värt att ställa frågan om det behövs en likadan strategi för amerikanska teknikjättar. Vilka amerikanska företag och tjänster bör betraktas som potentiella säkerhetsrisker?
Elon Musk och DOGE-administrationens 19-åringar går nu bärsärkargång på hela den amerikanska federala byråkratin, samtidigt som Silicon Valleys teknikjättar står på kö till Mar-a-Lago. Det är ingen hypotetisk fråga för europeiska länder om det är vettigt att ha sin digitala infrastruktur kopplad till amerikanska molntjänster och teknikplattformar.
”När USAs roll som garant för den liberala världsordningen inte längre kan tas för given, måste Europa ta ett större ansvar för sitt eget försvar och sin säkerhet, inklusive områden som att säkerställa vår digitala opinionsbildning, vår cybersäkerhet och vår digitala infrastruktur, där AI är en central del”, skriver Carl Heath, forskare i digital resiliens på RISE.
Danmark har redan tagit kliv i den här riktningen. Den danska dataskyddsmyndigheten kom i mitten av februari med beskedet att danska företag bör sluta använda molntjänster från Microsoft, Google och Amazon (AWS). Det sker efter att Trump avskedat viktiga ledamöter i US Privacy and Civil Liberties Board (PCLOB), ett led i att riva upp det regelverk som dataöverföringen mellan EU och USA vilar på.
I dag är mycket av vår digitala infrastruktur beroende av amerikanska teknikjättar där vi inte längre har mycket insyn. I Sverige använder många myndigheter och offentliga organisationer molnlösningen Microsoft 365, medan skolor omfamnat AI-tjänster från OpenAI och Google.
De flesta unga svenskar formar idag sin världsbild och får dagliga nyheter från sociala appar som ägs av antingen kinesiska nationalister (Tiktok, Rednote), amerikanska högerextremister (X) eller Trump-vänliga opportunister som i år bekräftat att de inte längre har något märkbart intresse för demokratin (Meta, Alphabet/Google, Open AI) vilket vissa av oss varnade för redan för många år sedan.
Meta har under Mark Zuckerbergs ledning entusiastiskt omfamnat Trumps högerradikala signalpolitik, likaså Google, som nu tar bort exempelvis afroamerikanska högtider och HBTQ-firanden från sin offentliga kalender och anpassar sig efter Trumps krav att kalla Gulf of Mexico för Gulf of America på Google Maps. X är förstås redan högerextrem, även om många svenska riksdagsledamöter och journalister har svårt att slita sig från sina lojala följarskaror.
Ett tecken på hur allvarlig situationen är inhemskt i USA är att Wikipedia nu förbereder den sorts säkerhetsåtgärder som man tidigare bara haft i auktoritära länder, som möjligheter att anonymisera konton för de som redigerar sidorna, för att skydda amerikaner från potentiella repressalier.
Som en del i det globala kaos som Trumps administration orsakat de senaste veckorna har han även tillsatt en ny chef för underrättelsetjänster, Tulsi Gabbard, som har en lång historia av att försvara både Putin och Assad, medan chefen för FBI ser ut att bli den högerextreme konspirationsförespråkaren Kash Patel, som också haft ekonomiska kopplingar till Ryssland.
Det är därmed inte överraskande att det kommer fler krav från de kunnigaste experterna på teknik och säkerhetspolitik, i Europa och i Sverige, för en ny strategi för digitalt oberoende, en försiktig de-coupling från de amerikanska teknikjättarna.
Carl Heath skrev häromåret i boken “Sveket mot cybersäkerheten“ om just behovet av ”digital suveränitet” för Europa och varnade för att vi var på väg mot en uppdelning av tre åtskilda digitala sfärer – en amerikansk, en kinesisk och en europeisk. Problemet för Europa är att Kina och USA redan har sina egna plattformar, medan Europa inte har det.
Ambitionen att skapa fler europeiska teknikjättar är nu vedertagen.
Om Europa ska kunna åstadkomma nya tjänster som kan ersätta, eller i alla fall komplettera, de amerikanska föregångarna krävs nya spadtag från näringsliv och de institutioner, privata och offentliga, som investerar i forskning och utveckling, vilket Mario Draghis rapport också var inne på förra året.
Ambitionen att skapa fler europeiska teknikjättar är nu vedertagen. Jag har under de senaste månaderna deltagit i samtal om detta i London, Paris, Berlin och Stockholm och det är inget tomt prat – viljan och pengarna finns, både från regeringar och investerare, likaså idéerna och talangen.
Vad de senaste veckornas politiska utveckling i USA visat med alarmerande tydlighet är att det här inte längre är en fråga enbart för Europas stolthet, företagsklimat och tillväxt, utan även centralt för själva säkerhetspolitiken.