En definition av depression handlar om oförmågan att kunna projicera och känna in en positiv och ljus framtid. Istället fastnar man i de negativa tankar som hjärnan har en mycket god förmåga att skapa. Detta organ är ju sedan begynnelsen programmerat för att ständigt att hitta risker och faror. En känsla av hopp- och hjälplöshet infinner sig. Man hamnar i en depression.
De som orkar lyfta blicken kan också se att stora delar av samhället har fastnat i något som liknar ett depressivt tillstånd. Det handlar inte om någon ekonomisk härdsmälta utan just denna känsla av en växande hopplöshet och brist på trovärdiga och ljusare framtidsvisioner.
Det är inte bara det sedvanliga men övergående decembermörkret som spökar, utan om att molnen har mörknat och tjocknat i alla väderstreck.
Detta mörker omfamnar i synnerhet de krympande delar av befolkningen som identifierar sig som ”progressiva” och ”liberala”. Det är inte bara det sedvanliga men övergående decembermörkret som spökar, utan om att molnen har mörknat och tjocknat i alla väderstreck.
Vi ser en oförmåga att hantera den accelererande klimatkrisen, där extremväderhändelser kommer allt tätare och den globala uppvärmningen redan är uppe och nosar på 1,5-graders nivån, det vill säga där vi skulle landa om vi lyckats hålla Parisavtalet. Förmågan och viljan till ett koordinerat agerande för att förhindra detta är gravt skadskjutet och på många håll direkt motarbetat. Det senaste klimattoppmötet COP29 i Baku i oljelandet Azerbajdzjan var en bekräftelse på detta. Och detta var redan innan Donald Trump har tillträtt.
Här hemma har satsningarna på den så kallade ”gröna omställningen” visat sig vara alltmer ekonomiskt ihåliga, med haveriet för Northvolt som främsta exempel. Och då var det ett av de gröna storprojekt som för några år sedan syntes vara mest trovärdigt och genomarbetat. Där fanns en växande marknad och många förment kompetenta industriella intressenter, som Volkswagen, BMW och Scania, omfamnade projektet. Duktiga finansiella ”räknenissar” som den amerikanska investmentbanken Goldman Sachs gav tummen upp.
Nu är det högst osäkert om projektet överhuvudtaget kommer att överleva, även om nya investerare kan få möjlighet att för en spottstyver ta över en anläggning som har kostat upp emot 100 miljarder kronor att bygga.
Men många andra projekt, som satsningar på att göra ”grönt” flyg- och fartygsbränsle (e-metanol) av infångad koldioxid och vätgas, har lagts i malpåse och eller helt skrotats. De än större satsningarna på fossilfritt stål ser också alltmer svajiga ut:
- LKAB har dragit ner på tempot för sitt Hybrit-projekt.
- Stegras (före detta H2GreenSteel) satsning på det nya stålverket i Boden har förutsättningar att bli en variant på Northvolt.
- SSAB:s storsatsning på att bygga om sina kvarvarande traditionella masugnsbaserade stålverk, framför allt det i Luleå, har också mött en växande kritik för sitt risktagande.
Här finns dels en tydlig parallell till elbilsbatterierna, då stålmarknaden i likhet med batteribranschen idag möter en gigantisk kinesisk överproduktion som satt en växande press på lönsamheten i stålindustrin, och dels en stor osäkerhet runt kostnader och teknologiska utmaningar som de hittills oprövade storskaliga vätgasprojekten har. När dessa frågetecken blivit allt större så har de gigantiska identifierade behoven, och därmed satsningarna, på att öka den svenska elproduktionen hamnat i ett nytt och dystrare läge.
Kritiken mot dessa och andra stora gröna projekt är inte ny, eller ens obefogad, men de har vuxit i styrka och dragit med sig hela det så kallade ESG-paketet i fallet. Det vill säga även företagens satsningar på miljömässig- och social hållbarhet beskrivs som något som i bästa fall är meningslöst.
Företag ska tjäna pengar och inget annat.
Denna kritik är förstås som starkast i USA, men har även smittat av sig på svenska och europeiska förhållanden. Företag ska tjäna pengar och inget annat. Hela EU framställs som ett regleringsmaskineri som håller på att kväva europeiskt näringsliv och dess konkurrenskraft, där dess traditionella storindustri mest ser ut att hamna i det andra ledet i ekonomen Schumpeters begrepp ”creative destruction”.
Lägger vi till andra omvärldsfaktorer som Rysslands brutala anfallskrig i Ukraina, den eskalerade Israel-Palestinakonflikten och att den demokratiska världen i stort har hamnat på efterkälken så blir det inte bättre. Det finns ett stort missnöje med i stort sett alla sittande regeringar, som skulle förlora om det var val i dag.
De växande högerpopulistiska alternativen är inte vackra på något sätt och deras visioner pekar inte framåt utan bakåt mot en idealiserad och falsk dåtid. Vill man sammanfatta den bristande framtidstron i ett nyckeltal så är de kollapsande födelsetalen ett bra mått.
Det finns bara en institution där framtidstron ännu tycks opåverkad och det är börserna. Och då framför allt de amerikanska börserna med sina lysande ”tech-stjärnor” som Nvidia, Microsoft och Tesla.
Där lever fortfarande den urkraft som ekonomen John Maynard Keynes benämnde ”animal spirits”, men börjar man räkna på dem och skjuter in värderingen av det digitala kedjebrevet bitcoin så blir i alla fall den riskmedvetne höjdrädd. Uthållig lönsamhet och fortsatt tillväxt bygger ju på att även deras kunder ska vara lönsamma, och i slutändan även köpkraften och framtidstron hos de breda befolkningslagren.
Men det finns också ett visst mått av rädsla som driver de amerikanska bolagens höga värdering. Ett inlärt beteende under de senaste decennierna är ju att börsen ständigt ska klättra uppåt. Även om den då och då dippar, som under finanskrisen 2008 och under pandemins inledning 2020. Detta rädslobetingade mått har fått akronymen FOMO, ”fear of missing out” och systerbegreppet TINA, ”there is no alternative”.
Det finns förstås de som anar att en börskrasch ligger i korten, vilket skulle fullborda den rådande tragedin.
Till det ska läggas att den amerikanska ekonomin lever på sitt egna dopingpreparat. Dollarns särställning som världens reservvaluta gör att andra länders sparandeöverskott på ett eller annat sätt letar sig dit och då inte minst till börsen.
Den räkenskapsmässiga spegelbilden av detta är det stora amerikanska bytesbalansunderskottet, som främst manifesterar sig i den amerikanska statens stora budgetunderskott och i en snabbt växande statsskuld. Med en tillträdande president som vill vända på dessa flöden genom att införa stora tullar på importen kan mycket hända med de globala finansiella flödena.
Det finns förstås de som anar att en börskrasch ligger i korten, vilket skulle fullborda den rådande tragedin. Men natten kan vara dagens mor och kaos kan vara granne med gud.
Kanske skulle det kunna ge en insikt om att vi alla trots allt sitter i samma planetära båt och att det går att hitta en väg ut ur mörkret.