Tyskland upplever följderna av en misslyckad ekonomisk politik: Det högerextrema partiet, lett av den tidigare Goldman Sachs-bankiren Alice Weidel, nådde 20,8 procent.
Orsakerna bakom valresultatet? Ett massivt förtroendetapp för regeringen, en eskalerande migrationsdebatt, de senaste årens dramatiska reallöneförluster och den långvariga ekonomiska krisen. Framför allt är frustrationen över den ekonomiska misären den verkliga orsaken till AfD:s framgång. För när välståndet minskar, ökar striderna om resurser.
Så många som 37 procent av AfD:s väljare anser att deras egen ekonomiska situation är dålig. Därefter följer CDU/CSU-väljare med 18 procent. Väljare från vänster- och vänsterliberala partier har betydligt mindre oro över sin ekonomiska situation. Än mer anmärkningsvärt är att 85 procent av AfD:s väljare anser att Tyskland präglas av orättvisa. Den generella ekonomiska situationen bedöms som dålig av 96 procent av AfD:s väljare och 90 procent av CDU/CSU:s. Dessa siffror är markant högre än för övriga partier.
AfD har lyckats positionera sig som ett alternativ till status quo för dem som fruktar för sin ekonomiska framtid – trots att deras program i realiteten innebär en omfördelning från botten till toppen. Sambandet är tydligt: Ju sämre den ekonomiska situationen och framtidsutsikterna är för människor, desto lättare kan högern utnyttja missnöjet. Den dominerande logiken blir: ”Vad som helst – bara inte det vi har nu.”
2029 hotar regeringsbildning där ett delvis högerextremt parti tar makten i Tyskland.
Men detta problem var redan känt. Val till EU-parlamentet, USA:s mellanårsval och delstatsvalen i Tyskland har visat det i månader – och opinionsundersökningar till och med i åratal. AfD fick sin första stora opinionsökning, upp till 15 procent, hösten 2022 efter energiprischocken. Deras andra uppgång, över 20 procent, kom hösten 2023, när konsekvenserna av energiprischocken förvärrades och regeringen kortvarigt planerade att låta hushållen bära kriskostnaderna genom en gasavgift.
Även de senaste opinionsundersökningarna bland AfD:s väljare bekräftar inflationens centrala roll, precis som i det amerikanska valet: Omkring tre fjärdedelar oroar sig för att de inte längre kan betala sina räkningar på grund av höga priser, att de inte kan upprätthålla sin levnadsstandard och att de kommer att ha ekonomiska bekymmer på äldre dagar.
Kapitalistiska samhällen i det globala nord baseras sedan fordistisk tid på ett grundläggande samhällskontrakt: Människor arbetar och får en lön som gör att de kan betala för nödvändiga livsutgifter. Om människor fortsätter arbeta medan priserna på basvaror skjuter i höjden, känner sig arbetstagare lurade. Situationen blir än mer explosiv när börserna samtidigt når rekordnivåer och företagsvinster exploderar.
Vad som nu krävs är uppenbart: En ekonomisk politik som erbjuder en lösning på det verkliga socioekonomiska fallet och de fallrädsla som många känner – en politik som förbättrar människors liv. Det handlar om att ta deras rädslor på allvar och presentera ett konkret, demokratiskt alternativ till status quo.
Demokratin kan inte räddas genom att bara prata om att rädda den.
Det första steget innebär en politik som stabiliserar de viktigaste priserna – från livsmedel och energi till hyror – samt en politik som höjer lönerna kraftigt. Inte bara på kort sikt, utan även på lång sikt. Exemplen och förslagen finns redan, med regeringar i Spanien och Mexiko som tydliga förebilder. I Tyskland riskerar dock situationen att förvärras ytterligare.
Under en förbundskansler Friedrich Merz skulle den faktiska nedgången och oron för ekonomisk misär sannolikt fördjupas. Priserna skulle kunna skjuta i höjden över en natt. På grund av omfattande skattesänkningsplaner för de rikaste kan en motfinansiering via höjd moms bli aktuell – något som Merz uttryckligen inte uteslöt strax före valet.
Utöver detta driver Merz en radikal emissionshandelspolitik, som inom några år kommer att leda till en ny prischock. Även den övergripande ekonomiska framtidsutsikten ser dyster ut, eftersom Merz förespråkar åtstramningspolitik. Detta skulle göra den tyska ekonomin – särskilt industrin – extremt sårbar för ytterligare ekonomiska chocker, till exempel de som orsakas av en förvärrad klimatkris eller av geopolitiska spänningar, som de tullar som Trump-administrationen har aviserat.
Även om Merz denna gång har gynnats av den svaga ekonomiska situationen, kan hans nyliberala ekonomiska kurs leda till CDU:s implosion i nästa val. Detta är dessutom AfD:s uttalade mål: De vill ersätta CDU som den stora högerpartiet. Eftersom den ekonomiska krisen inte kommer att lösas av CDU, och dess nyliberala politik bara kommer att förvärra den ekonomiska osäkerheten, hotar 2029 inte mindre än en regeringsbildning där ett delvis högerextremt parti tar makten i Tyskland.
Därför är det desto viktigare att civilsamhället, fackföreningar och progressiva krafter – både inom och utanför parlamentet – mobiliserar mot den hotande marknadsfundamentalismen och det fortsatta högervridningen. Minst krävs att de värsta nedskärningarna, som en höjd moms, stoppas. Helst borde även verkliga förbättringar, som ett hyrestak, genomföras.
Helst borde även verkliga förbättringar, som ett hyrestak, genomföras.
För att en antifascistisk ekonomisk politik effektivt ska kunna motverka AfD:s framgång krävs också tydliga ekonomisk-politiska alternativ som gör en bättre framtid möjlig att föreställa sig. De högerextrema visionerna får inte ha monopol på verkliga alternativ till status quo.
Progressiva måste adressera både människors oro och de stora utmaningarna i vår tid på ett begripligt sätt. En ny klimatpopulism måste spela en lika stor roll som en hållbar industripolitik, skattefördelning och ett investeringsprogram för offentlig infrastruktur.
Det behövs en reform av skuldbromsen, men om den endast används för militära utgifter medan broar, sjukhus och skolor fortsätter att förfalla, kommer det bara att gynna AfD.
Tyskland har enormt finanspolitiskt utrymme som nu måste användas för att bana väg ut ur krisen.
Detta valresultat bör vara en varning. Vi måste överge marknadsfundamentalismens ideologi och våga bygga en ekonomi som tjänar den breda befolkningens behov – inte som en bieffekt, utan som sitt främsta mål.
Demokratin kan inte räddas genom att bara prata om att rädda den. Den kan bara tryggas genom en politik som säkerställer ekonomisk stabilitet och trygghet för alla.
Artikeln är ursprungligen publicerad på tyska i magasinet Surplus. Texten är ai-översatt med redaktionell kontroll.