Även en socialliberal vill ibland vara konservativ och hävda att det var bättre förr och att mycket av våra samhällsproblem kommer sig av att vi har urholkat vårt sociala kapital.
Jag satt på en julmiddag häromveckan närmast omgiven av ett gäng ”social-” och ”nationalkonservativa” män, och en kvinna. Jag var, som uttalat men oorganiserad ”socialliberal”, en lite udda fågel i sammanhanget. Men jag har också erkänt att jag har lite konservativt blåa streck i fjäderskruden, så vi kunde försöka hitta en del gemensamma små nämnare för att hålla en vänlig ton i samtalskvittret.
Jag försökte styra samtalet till något som skulle kunna verka förenande över vår politiska klyfta. Jag hade läst en krönika i Financial Times Counting the cost of bowling alone som plockade upp den amerikanska statsvetaren Robert Putnams essä från mitten av 90-talet ”Bowling alone”.
Den minskade sociala sammanhållningen har förstärkt den ”winner takes all”-ekonomi som har utvecklats.
Krönikören, Bank of Englands tidigare chefsekonom, Aldane Haldane utvecklade i krönikan Putnams 90-tals tes, om de negativa konsekvenserna av urholkningen av samhällets ”sociala kapital” var en viktig förklaringsfaktor till att de amerikanska medborgarnas tillit till samhällets institutioner var i stadigt sjunkande redan då.
Rubriken i Putnams essä tog fasta på att allt fler amerikaner bowlade, men gjorde det alltmer ensamma i stället för att som tidigare göra det lag och i seriespel. Men det bristande kollektiva engagemanget handlade inte bara om bowling utan medborgarnas sjunkande aktivitet i det så kallade civilsamhället i stort, med sjunkande medlemstal och aktivitet i allt från religiösa samfund, till föräldraföreningar, scoutrörelsen och fackföreningar. Enligt Putnam kunde det förklara den sjunkande tilliten och engagemanget i samhällets institutioner och politiska styrning.
Putnam menade med begreppet ”socialt kapital” det nätverk av aktiviteter som fostrade en känsla av ömsesidig respekt och ledde till ett breddande av de sociala identiteterna. Med ett välutvecklat socialt kapital ökar, enligt Putnam, samhällets förmåga och människors inställning till att hitta kompromisser och lösningar på olika målkonflikter, liksom former och riktning till ”kollektivt handlade” för att lösa svårhanterliga samhällsproblem kopplade till kollektiva nyttigheter som miljöproblem och klimatkris.
Enligt Haldane, och även Putnam i senare arbeten, så har den negativa utvecklingen accelererat under de 30 år som gått. Denna erosion förklarar, enligt dessa, mycket av den växande splittring och misstro som vi ser i många samhällen, inte minst i Sverige, som ändå med våra nordiska grannar brukar lyftas fram som de samhällen där denna tillit till samhället är som högst. Jag köper detta, med det mesta av både hull och hår.
För att vara riktigt framgångsrik, skapa ”influens”, så ska man ju idag kunna lansera ett eget kalsong- eller hudvårdsmärke.
Putnams essä väckte på sin tid inte bara positiva och uppskattande reaktioner. Han kritiserades, inte minst av ”progressiva” röster för att förhärliga ett småborgerligt, könsrollsstereotypt, och religiöst instängt 50-tal. Kritiken gällde även betoningen av nyttan av civilsamhällets föreningsliv framför de politiska strukturerna och de politiska lösningarna. Av samma skäl omfamnades han av mer konservativa röster. Putnam själv hävdar att han inte alls menade detta.
Och i viss mån har väl kritikerna fått rätt. Mycket av högerpopulismen, framför allt ”trumpismen” med sitt Make America Great Again, liksom Sverigedemokraterna här hemma, spelar just på den nostalgiska bilden av ett mera homogent och sammanhållet förflutet.
Men även en socialliberal fågel med konservativa streck i fjäderdräkten kan komma fram till att Putnam hade en god träffsäkerhet. Och vad gäller fästet på de konservativa vingpennorna så följer ju också frågan på vad det är man vill konservera eller hitta tillbaka till. Själv anser jag exempelvis av ”den svenska modellen” med sina kollektiva socialförsäkringssystem är värda att bevara och vad gäller förluster så har det sjunkande breda folkliga engagemanget i allt från fackföreningar, skogsägarföreningar till inte minst de politiska partierna inneburit en stor erosion av vårt sociala kapital och därmed tilliten i samhället.
Den minskade sociala sammanhållningen har också förstärkt den ”winner takes all”-ekonomi som har utvecklats. Och det ger faktiskt starka argument och förklaringar till att den ekonomiska aktiviteten och produktivitetsutvecklingen har stagnerat såväl generellt, som i synnerhet vad gäller fördelningen av frukterna till de breda samhällsskikten, nedanför topparna.
Min egen erfarenhet, som sekreterare i Dala-Floda Vägförening och i Björbo-Floda Fiskevårdsförening, är att de enda som har koll på stadgar och voteringsregler är de numera utrotningshotade 30- och 40-talisterna, som just är skolade i någon av folkrörelserna. Det allmänna engagemanget i dessa samfällighetsföreningar är tyvärr lågt och hettar till först om det blir någon konflikt, som placeringen av något farthinder.
Få utanför de närmast berörda känner idag till namnet på någon fackföreningsledare.
Putnam lyfte i sin essä fram televisionen och, så här i efter hand mycket framsynt, de då under andra halvan av 90-talet embryonala digitala sociala medierna som en viktig förklaring till den växande alieneringen.
Jag och mina konservativa bordsgrannar kunde faktiskt lägga till och komma överens om att den nyliberala våg som sköljt över oss sedan 90-talet, med sin betoning på individens framgång, som mäts av dess förmåga att ”monetarisera” sitt liv och sina aktiviter har varit mest av skada.
För att vara riktigt framgångsrik, skapa ”influens”, så ska man ju idag kunna lansera ett eget kalsong- eller hudvårdsmärke, alternativt bygga monopol i veterinärbranschen i någon private-equity låda. Få utanför de närmast berörda känner idag till namnet på någon fackföreningsledare.
Jo, jag är lite konservativ. Jag sätter exempelvis Tage Erlander på en högre och mer samhällsnyttig piedestal än Göran Persson, Bengt Westerberg framför Johan Persson och till och med Gösta Bohman framför Anna Kinberg-Batra. Och hockeyn var bättre förr, när exempelvis Leksand tog hand om de lokala talangerna, som Nils Olov ”Djura” Olsson från Djura, Peo Brasar från Häradsbygden, även om de åkte ända till Falun för att få med sig bröderna Abrahamsson i laget.