Min sambo har jobbat som mellanstadielärare i åratal. Det är ganska mysigt att genom hans små vardagsuppdateringar få följa barnen på distans. Han ger aldrig namn, förstås, men allmänna upplysningar som förklarar varför han just i dag är särskilt trött eller på särskilt bra humör.
Som killen som ”prankat” en av tjejerna i klassen så att hon hade hällt ett helt glas mjölk över sig. Sedan var han fullständigt oförstående inför att lärarna behövde prata med hans föräldrar, det hela var ju ”bara ett skämt”.
Eller klassens smartaste tjej som hade blivit så frustrerad på klassens clown att hon drämt en bok i huvudet på honom – också ett samtal hem. Eller den blygaste killen som ett år verkligen ville sjunga i luciakören, men som inte vågade. Efter att ha fått en liten uppmuntrande lärarknuff slutade han att hänga i dörren till aulan och gick in för att ställa sig på scen.
På ett decennium har barnen börjat prata annorlunda.
I över tio år är mellanstadiebarnen som kommer och går sig lika. Samma bråk, samma uppsättning klassroller, nya namn. Här om månaden fick jag dock höra om en sak som min sambo tycker har förändrats. På ett decennium har barnen börjat prata annorlunda.
De har två halva språk. Deras svenska språkutveckling går långsammare och de fyller i luckorna med engelska ord de fått till sig från internet – ofta ord de inte ens förstår helt. Kommunikationen mellan barnen haltar. Det gör barnen mer frustrerade och bråken svårare. Missförstånden lägger sig som en blöt filt över korridorerna.
I mina egna sociala medier-flöden har jag sett andra anekdoter från amerikanska mellanstadielärare. En berättade om en övning hon brukar göra varje år. Hon frågar barnen vad de drömmer om att bli, om de får ignorera allt annat och verkligen bara gå på lust. Utmaningen är att drömma så stort som möjligt, sedan får barnen skriva ned sina svar.
Barnen drömmer om att vinna miljoner på lotto, eller kort och gott: bara bli rika.
De senaste åren har läraren kunnat spåra en förändring i svaren. Tidigare har de svarat ganska klassiskt: de drömmer om att bli stjärnkirurger, astronauter, presidenter, popstjärnor, prima ballerinor eller youtubers. Det mesta har varit relativt skilda svar som speglar barnens personligheter, men de senaste åren har svaret blivit allt mer lika varandra. Barnen drömmer om att vinna miljoner på lotto, eller kort och gott: bara bli rika. Gärna så snabbt som möjligt.
Dessa två separata berättelser om barnliven 2025 har fått något litet och skört att gå sönder i mig. Och det handlar inte om samma gamla dänga om att ”dagens ungdom” ska vara så ytlig eller lat eller något åt det hållet. Jag vill ju att ungar ska kunna drömma om att bli rockstjärnor eller youtubers, rika på kuppen om de så vill. Men inte bara om pengar. Tomma pengar. Och jag vill inte att de ska leva vardagsliv där algoritmer har större inflytande över deras språk än människorna i deras omgivning.
60 procent av amerikanska vuxna lever ur hand i mun, ”paycheck to paycheck”. De saknar utrymme att spara till pensioner eller andra större projekt. Att äga ett hus är uteslutet för många och allt fler är vad som kallas ”house poor” – man äger sitt hem men kostnaden äter upp över 70 procent av inkomsten. Alla är skuldsatta upp över öronen. Utbildning och sjukvård kostar skjortan. Matpriser har skjutit i höjden. Korvören man hade kunnat spara går istället till att betala av konsumtionslån och kreditkort.
Barn anpassar sig till sådant här. Det är inte ytlighet som skapar pengadrömmarna, det är insikten om att ett tryggt och värdigt liv är helt omöjligt utan.
Men levnadskostnaderna krymper våra liv också här.
Lyckligtvis har vi det bättre i Sverige. Vi kan inte sparkas från våra jobb för att vi är sjuka. En olycka eller förlossning skuldsätter oss inte för resten av livet. Men levnadskostnaderna krymper våra liv också här. Bostadsmarknaden är en katastrof och ett ständigt hot sekunden räntorna går upp. Svenskarna hör till några av världens mest skuldsatta befolkningar.
Det som formar den amerikanska kulturen formar oss dessutom här. De snabba pengarna har satt klorna också i svenska ungdomsgenerationer. Fråga bara en gängkriminell. Sedlar, prylar och dyra bilar ska regna och fläkas ut på Instagram.
Kim Kardashians senaste tv-projekt, den brett hånade advokatserien All’s Fair på Disney+, handlar bara om detta. Dyr champagne, kläder och plastikoperationer. En usel serie, men perfekt för samtiden som skapats av alla ”dollarmiljardärer”, som Susanne Ljung skrev i DN här om veckan.
Det har pratats mycket om ojämlikhetens skadeverkningar genom åren. Men att den stjäl våra barns drömmar har jag hört mindre om.