Sedan ett tag tillbaka har flera lärare tipsat mig om att allt mer av deras tid går åt till att vara behjälpliga med utredningar om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som till exempel ADHD.
Jag börjar googla i ämnet och kontakta kunnigt folk. Snart kommer en lavin av erbjudanden i mina sociala medier: ”Behöver du en NPF-utredning?”, ”Snabb ADHD-utredning” ”Slipp väntetider och köer – Få hjälp med ADHD”. Reklamen är som för vilken vara som helst: Passa på, första konsultationen är gratis och utredningar, för både mig och mina barn, kan göras online – man behöver överhuvudtaget inte träffa medicinsk personal i verkligheten.
Reklamen ger olustkänslor.
Reklamen ger olustkänslor på samma vis som den reklam som fanns på 1950-talet: Lugnande tabletter som riktar sig mot hemmafruar som ”bot” för deras slitiga och trista liv.
Sophia Eberhard är specialist på bland annat barn- och ungdomspsykiatri. Hon förklarar för mig:
”För de flesta barn och unga är det främst i skolan det blir tydligt om det finns en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. I en skolsituation, där man förväntas arbeta, prestera och inrätta sig efter vissa regler – även om det för en mindre grupp kan vara lika svårt eller svårare att fungera i hemmiljön.”
En gymnasielärare kontaktar mig. Hen känner en växande osäkerhet på om hen går elevens ärenden med utredningarna. Läraren berättar:
”Jag har en flicka i klassen med A i allt som jag bedömer som välfungerande och nu utreds hon för ADHD. Samtidigt har jag en elev som har stora problem med skolarbetet som jag försöker få den hårt belastade elevhälsan att intressera sig för. Där sitter den stackaren, som behöver mer tid och stöd än vad en enskild lärare hinner ge, men som inte har vårdnadshavare som bevakar hans intressen.”
Kanske har flera i en klass extra tid till att göra prov – då vill till sist alla elever ha det.
Skollagen är tydlig angående stöd i skolan: Stöd ska inte bero på diagnoser utan alla elever ska få den hjälp de behöver. Joar Guterstam, som är psykiatriker i Stockholm säger:
”Ju fler som diagnostiseras desto svårare blir det att undvika undanträngningseffekter. Resurserna är ändliga och minskar på grund av att kommuner och regioner varje år ska göra lika mycket eller mer som året innan utan att kompenseras för ökade kostnader.”
Icke legitima orsaker till att eftersöka en diagnos kan vara att skolan är konkurrensutsatt och föräldrar önskar fördelar åt sina barn. Kanske har flera i en klass extra tid till att göra prov – då vill till sist alla elever ha det. Vissa elever har press hemifrån och från sig själv, de mår inte bra och en diagnos kan ge respit.
En annan orsak är att barn inte har grundkunskaper med sig från tidigare skolgång och diagnoser blir ett sätt att dölja det; anpassningar följer eleven hela skolgången: man får komplettera muntligt, slipper läsning och läxor och måste inte delta i genomgångar. Många har inte fått öva. En lärare säger ”jag vet egentligen inte vad de kan och inte kan.”
Ytterligare något som nämns är att fler ungdomar inte automatiskt växer in i ansvar. De blir inte bättre på disciplin, att styra upp sin tid och skapa en fungerande studieteknik – säger en lärare. Trots att de är tonåringar behöver de omfattande hjälp.
Jag har ingen insyn i hur den information jag ger används.
Gymnasieläraren berättar om klumpen i magen som hen får av NPF-utredningarna:
”Jag har ingen insyn i hur den information jag ger används. Ibland, när någon fått en diagnos som jag tvivlat på och det har gått illa för eleven tänker jag – borde jag ha opponerat mig? Vad är mitt ansvar i det?”
När jag loggar in på internet för att skicka texten du just läst, till min redaktör, har jag erbjudande i mailen om ADHD-utredning för mig eller mina barn. Om jag bokar innan den sista oktober får jag 7000 kronor i rabatt och jag erbjuds räntefri delbetalning i upp till 24 månader.
Många är överens om att något har urartat men att det är svårt att åtgärda när allt mer av diagnostiseringen sker i privat regi.