Tysklands förbundskansler Friedrich Merz är den som håller tillbaka EU från ett eventuellt nytt handelskrig med USA. Ironiskt nog kläms han mellan amerikansk fascism och tysk fascism på hemmaplan. Pest eller kolera. I Tyskland tar man ju till skillnad från i Sverige, arbetslöshet på allvar. Vid en viss nivå på arbetslösheten föreställer man sig att fascismen tar över landet. AfD är nu på samma nivåer som Sverigedemokraterna i Sverige.
I Sverige tycks krisinsikten begränsad. Arbetsmarknadsminister Johan Britz får ett plötsligt ryck ur sin passivitet och kallar till ett krismöte med anledning av Trumps tullhot. Hittills har det dock inte stört honom nämnvärt att nästan en halv miljon svenskar går utan jobb – han fortsätter med en dåres envishet hävda att det är de arbetslösa självas val och att mer jobbskattevadrag och sänkta ersättningar ska hjälpa – trots att ingen oberoende expert stödjer detta önskedrömmande. Samtidigt riskerar hans eget parti falla ur riksdagen och Moderaterna kollapsa under trycket från SD.
Tyskland har inte ställt om
I Tyskland finns av historiska skäl en annan historisk förståelse för vad desperation gör med människor. Samtidigt riskerar den lärdomen göra att man inte står upp mot den ledare på andra sidan Atlanten som numera måste betecknas som fascistisk: Donald Trump.
Tysk ekonomi är redan enormt pressad. Vänder det inte snart så blir det rejäl krisstämning. Det sista man behöver är en kraschad export eller oreda på världsmarknaderna. Tyskland verkar göra den resa som Sverige gjort under 15 år då industrin ständigt krympt i antal anställda och vi långsamt och löpande ställt om vår ekonomi. Nu går istället proppen ur ketchupflaskan i tysk industri.
Kaxiga Svantesson har rätt
Finansminister Elisabeth Svantesson som skaffat en kaxig valrörelseattityd kallar nu med viss rätt svensk ekonomi för ”Trumpsäkrad”. Självklart skulle ett handelskrig slå hårt mot Sverige. Men vi är inte redan inne i en kris för exportsektorn lik den tyska, mycket på grund av vår svenska omställningspolitik. Man skulle nog kunna hävda att det är vårt fokus på omställning och ständig utveckling som gjort att vi har ett bättre utgångsläge att kunna stå upp mot ekonomiska hot än Tyskland.
Samtidigt är förstås ett handelskrig inget att längta efter. Man skulle önska att det fanns en tydligare signal att skicka än att ställa till med en oreda som visserligen drabbar amerikansk ekonomi, men samtidigt slår hårt mot oss själva.
USA ett sjunkande skepp
Att sälja amerikanska statsobligationer har talats om som en sådan lösning. Samtidigt skapar även det finansiellt kaos och sjunkande börser värden över. Och sätter dessutom centralbankerna under politisk press.
Det sorgliga i den här soppan är att USA när man utmanas av Kina om världsinflytande, istället för att flytta sig närmare Europa väljer att betrakta EU som en fiende som ska bekämpas. Trump viftar jätte-jättehårt med ”Ensam är stark”-flaggan på det sjunkande skepp som är USA för att maskera sitt oundvikligt borttynande internationella inflytande kontra Kina. När det naturliga hade varit att istället knyta närmare band med allierade.