I Medlingsinstitutets uppdrag ingår att myndigheten ska verka för en välfungerande lönebildning. Den ska ”tillvarata och upprätthålla den samsyn som finns på arbetsmarknaden om den konkurrensutsatta sektorns lönenormerande roll”, står att läsa i myndighetens instruktion. Med andra ord kan det beskrivas som att Medlingsinstitutet bland annat ska verka för att de procentuella löneökningar som avtalas mellan industrins parter, ”märket”, är normerande för avtalen på resten av arbetsmarknaden.
Ökar löneskillnaderna mellan män och kvinnor
Lenita Granlund, Kommunal. Foto: Fredrik Sandin Carlson
På senare år har dock ett antal röster höjts för att märkets normerande roll gör att löneskillnaderna mellan traditionellt kvinnodominerade yrken och traditionellt mansdominerade yrken inte bara befästs, utan också ökar. Detta eftersom 6,8 procent (som märket ligger på 2013-2015) av en högre lön leder till en större löneökning än 6,8 procent av en lägre lön.
− Om vi ska kunna se förändringar mellan yrkesgrupper så måste det finnas med på Medlingsinstitutets agenda, säger Lenita Granlund, avtalssekreterare för Kommunal.
”Det är detsamma som att staten godkänner att löneskillnaderna ökar.”
Kommunal var en av de första parterna att kräva ett utvecklat uppdrag för Medlingsinstitutet. I november 2013 skrev de ett öppet brev till myndigheten. Efter det har ett antal andra fackförbund från alla tre centralorganisationer hakat på, och flera politiker är på samma linje.
− Det uppdrag som Medlingsinstitutet har idag är detsamma som att dess uppdragsgivare, staten, godkänner att löneskillnaderna ökar, säger Lenita Granlund. Vi vill såklart inte att politiken ska lägga sig i kronor och ören i avtalsrörelser, men vi måste ges möjligheten att förhandla om något mer. Som det är idag är det bara märket som gäller om en medlare kopplas in.
Förenklad bild
Claes Stråth, generaldirektör för Medlingsinstitutet, tycker att man kan se industriparternas roll som lönenormerande på ett bitvis annat sätt.
Medlingsinstitutets generaldirektör Claes Stråth. Foto: Ester Sorri
− Det är lätt att tro att det skulle vara ett lyckorus att vara en av industrins parter, och att kunna förhandla om märket. Men det är också ett stort ansvar som inte alltid är så enkelt. Speciellt inte med risken för att märket ses som ett golv snarare än ett riktmärke i följande avtalsrörelser, säger han.
Har glömt historien
Claes Stråth ser generellt farhågor med att ropa efter en ökad statlig inblandning i lönebildningen. De som förespråkar det glömmer vilka konsekvenser det har givit upphov till på 70- och 80-talen. När det gäller frågan om just ett förändrat uppdrag för Medlingsinstitutet skulle kunna minska löneklyftan mellan traditionellt kvinnliga respektive manliga branscher, ser han att arbetsmarknadens nuvarande utformning skulle kunna bli ett problem.
− Vi har 60 fackliga organisationer som har till uppgift att tillvarata just sina medlemmars intressen. Om vi säger att en grupp ska ha en bättre löneutveckling så innebär det ju att en annan grupp måste ha den sämre. Vilket av fackförbunden skulle gå med på det?
Vision är ett annat av de förbund som velat se ett ändrat uppdrag för Medlingsinstitutet. Veronica Karlsson, ordförande för Vision, går inte med på beskrivningen av att högre löner i de sektorer hon företräder automatiskt skulle innebära att mansdominerade sektorer får mindre.
− De har ju under lång tid fått högre löneökningar. Vi vill ju heller inte driva på inflationen så att våra medlemmar inte får några faktiska löneökningar, säger hon.
Vill inte ha statlig lönepolitik
Veronica Karlsson, ordförande i Vision.
Veronica Karlsson tycker inte att industrinormen helt ska avskaffas, men hon ser att Medlingsinstitutet kan ha utökad en roll i att ge en helhetsblick över arbetsmarknaden.
− Industrinormen har varit jättebra för arbetsmarknaden, den har givit stabilitet och goda reallöneökningar. Men ett uppdrag som en myndighet får måste också kunna utvecklas i och med att samhället gör det. Som det är nu har det sett ut väldigt länge.
− Facken inom industrin har såklart kunskaper och erfarenheter som vi inte har, och som kan bidra i vårt gemensamma arbete med hur man kan utveckla normen.
Även Lenita Granlund påpekar att Kommunal inte vill se en ökad statlig inblandning i lönebildningen, men att staten redan har en roll genom Medlingsinstitutet och att staten därför måste ta ansvar för hur myndigheten verkar.
Bredare jämställdhetssatsningar skulle ge mer effekt
Unionen, som är en av de parter som sluter avtal för industrin, tycker inte att ett ändrat uppdrag för Medlingsinstitutet är vägen att gå för en mer jämställd arbetsmarknad.
Martin Linder, Unionen. Foto: Sune Fridell
– Även vi ser stora jämställdhetsutmaningar på arbetsmarknaden, men lönebildningen kan inte allena lösa de problemen. Det kommer inte att gynna jämställdhetsarbetet varken att göra avkall på den internationellt konkurrensutsatta sektorns lönenormerande roll eller att utöka den statliga inblandningen, säger Martin Linder, andre vice ordförande i Unionen.
Martin Linder säger att det finns en lång lista med anledningar till att arbetsmarknaden är ojämställd, såsom ojämställt uttag av föräldraförsäkring och ökande psykosociala arbetsmiljöproblem.
– De måste hanteras med ett helt annat batteri av åtgärder. Statlig inblandning i lönebildningen är inte rätt väg, säger han.
Ska kalla till diskussion mellan parterna
Medlingsinstitutet har också fått ett utökat uppdrag gällande jämställdhet från och med i år, även om det inte är precis det som efterfrågas från förbunden. Myndigheten ska i år analysera kollektivavtalen utifrån den officiella lönestatistiken och se om det finns något kollektivavtal som är särskilt gynnsamt konstruerat ur ett jämställdhetsperspektiv. Med utgång i resultaten från analyserna ska Medlingsinstitutet sedan initiera en diskussion mellan arbetsmarknadens parter i syfte att främja deras jämställdhetsarbete.
− Det ska bli intressant att se om den leder till att parterna enar sig om några åtgärder, till exempel låglönesatsningar, säger Claes Stråth.
Resultaten ska presenteras senast i september i år. Det utökade uppdraget välkomnas av Vision.
− Om man tidigare bara pratade om att män och kvinnor på samma arbetsplats skulle ha lika lön, så pratar man nu om strukturella skillnader. Då finns viljan att förändra, säger Veronica Karlsson.
1997 slöts Samarbetsavtal om industriell utveckling och lönebildning, även kallat Industriavtalet, mellan ett tjugotal arbetsgivarförbund och fackliga organisationer, som representerande så gott som samtliga industrisektorer i Sverige. Syftet med avtalet var att parterna skulle ta ett gemensamt ansvar för lönebildningen på sin del av arbetsmarknaden. I grunden fanns också tanken om att den internationellt konkurrensutsatta sektorn i Sverige bäst kunde följa vad lönerna skulle kunna ha för utveckling i hela samhället, och att den löneutveckling som avtalades inom industrin därför blev normerande för resten av arbetsmarknadens avtalsområden. I och med Industriavtalet blev också kollektivavtalsförhandlingar mer reglerade. Det slog bland annat fast att förhandlingarna ska påbörjas senast tre månader innan det gamla kollektivavtalet löper ut, och att en särskild medlare ska utses om parterna inte har enats när en månad återstår. Medlaren har rätt att lägga egna förslag till lösningar samt kan skjuta upp varslade stridsåtgärder med 14 dagar. Bakgrunden till Industriavtalet var bland annat en uppmaning från regeringen till arbetsmarknadens parter att komma fram till förslag om förändringar av förhandlings- och lönebildningssystemet i syfte att säkerställa en bättre fungerande lönebildning. Industriavtalet förnyades och utvecklades något 2011. Läs mer hos Industrikommittén. Där hittar du även avtalet i sin helhet.
Industriavtalet
Medlingsinstitutet
Medlingsinstitutet är en statlig myndighet som har tre huvuduppgifter:
- Att verka för en väl fungerande lönebildning.
- Att medla i arbetstvister.
- Att ansvara för den officiella lönestatistiken.
Medlingsinstitutet bildades år 2000 efter en statlig utredning om lönebildningen inom hela arbetsmarknaden. Innan dess hade lönebildningen orsakat oreda i den svenska ekonomin i flera decennier, med höga löneökningar och hög inflation. I början av 1990-talet steg dessutom arbetslösheten i Sverige kraftigt. Den statliga utredningen föreslog först att det var upp till arbetsmarknadens parter att hitta spelregler för lönebildningen, men det blev utan resultat.
Industriavtalet
1997 slöts Samarbetsavtal om industriell utveckling och lönebildning, även kallat Industriavtalet, mellan ett tjugotal arbetsgivarförbund och fackliga organisationer, som representerande så gott som samtliga industrisektorer i Sverige. Syftet med avtalet var att parterna skulle ta ett gemensamt ansvar för lönebildningen på sin del av arbetsmarknaden. I grunden fanns också tanken om att den internationellt konkurrensutsatta sektorn i Sverige bäst kunde följa vad lönerna skulle kunna ha för utveckling i hela samhället, och att den löneutveckling som avtalades inom industrin därför blev normerande för resten av arbetsmarknadens avtalsområden.
I och med Industriavtalet blev också kollektivavtalsförhandlingar mer reglerade. Det slog bland annat fast att förhandlingarna ska påbörjas senast tre månader innan det gamla kollektivavtalet löper ut, och att en särskild medlare ska utses om parterna inte har enats när en månad återstår. Medlaren har rätt att lägga egna förslag till lösningar samt kan skjuta upp varslade stridsåtgärder med 14 dagar.
Bakgrunden till Industriavtalet var bland annat en uppmaning från regeringen till arbetsmarknadens parter att komma fram till förslag om förändringar av förhandlings- och lönebildningssystemet i syfte att säkerställa en bättre fungerande lönebildning.
Industriavtalet förnyades och utvecklades något 2011. Läs mer hos Industrikommittén. Där hittar du även avtalet i sin helhet.
