Vårdförbundet kritiserar jämställdhetsdelegationen

I torsdags lämnade Delegationen för jämställdhet i arbetslivet in sitt slutbetänkande till regeringen. Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro, som suttit i delegationen sedan i höstas, har skrivit ett särskilt yttrande där hon beklagar att delegationen har avstått från att lägga fram ett förslag på en omfördelningsmodell som kan förändra de strukturella löneskillnaderna, alltså de skillnader som finns mellan kvinnodominerade och mansdominerade yrken.

Bakgrunden är att Sineva Ribeiro inte tror att parterna kan rå på dessa ojämställda förhållanden av egen kraft.
– Jag tror att det behövs ett politiskt inspel. Jag hävdar att vi fortfarande har kvinnolöner, något vi inte har lyckats förändra tidigare. Vem ska avstå pengarna om det bara är en fråga för parterna?

JA-delegationen har bland annat haft till uppgift att lämna förslag på hur löneskillnaderna mellan kvinnor och män kan minska. I utredningen finns beräkningar och beskrivningar av en möjlig modell där politikerna och parterna skulle kunna gå in med betydligt hårdare kraft än i dag. Det kallas JA-modellen.

Modellen går i korthet ut på att via arbetsgivaravgifterna ta från den mansdominerade privata sektorn, och ge till den kvinnodominerade offentliga sektorn. (Se faktaruta) I ett första steg handlar det om att alla löntagarparter avstår en del av sina framförhandlade löneökningar, varav det skapas ett ekonomiskt utrymme att spela med. Politikerna samlar därefter in detta utrymme genom en höjning av arbetsgivaravgifterna, i princip en sorts löneutjämningsskatt. Parterna får sedan ansvar över att fördela summan till branscher och sektorer som är felvärderade.

”Fördelen med denna typ av modell är att pengarna till löneökningar för kvinnor i offentlig sektor inte behöver tas av andra kvinnor i offentlig sektor.”

– Du kan lägga en skatt som parterna kan fördela. Fördelen med denna typ av modell är att pengarna till löneökningar för kvinnor i offentlig sektor, där många kvinnor jobbar, inte behöver tas av andra kvinnor i offentlig sektor, säger Vårdförbundets Sineva Ribeiro.

I utredningen finns även en analys som kommer fram till att den strukturella löneskillnaden ligger på 65 miljarder kronor om året. Så mycket mindre får kvinnorna än männen, bara för att de är kvinnor, skulle man kunna uttrycka det. Det är denna summa som JA-modellens förespråkare skulle vilja omfördela.

Trots att modellen finns noggrant utredd i slutbetänkandet, ställde sig delegationen inte bakom förslaget. Svenskt Näringslivs Christer Ågren reserverade sig till och med mot att det fanns en text om JA-modellen i betänkandet. Han kallar modellen för statlig lönepolitik ”i dess värsta form” och ”ett frontalangrepp på den svenska modellen” i en kommentar. Bland annat menar han att modellens värdering av yrken är subjektiv med automatiskt höga värderingar för arbeten inom offentlig sektor. Mest kritisk är han dock mot att modellen inte tar hänsyn till tillgång och efterfrågan på arbetsmarknaden. All sådan marknadspåverkan kan ses som diskriminerande med JA-modellsglasögon på, och det skulle leda till kompensationskrav som skulle slå undan benen på en ansvarfull lönebildning, menar han.

Även LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson, som också satt med i delegationen, avfärdar förslaget och benämner det statlig lönepolitik.
– Ja, i den delen där man tar pengar från arbetsgivaravgiften inom privat sektor, och överför till offentlig sektor, så vill vi inte ha detta. Men diskussionen är bra, och en sak som är bra är att de strukturella löneskillnaderna är beräknade till cirka fyra procent av lönesumman, eller cirka 65 miljarder, och är klart möjligt att påverka, säger han.

Vårdförbundets Sineva Ribeiro håller inte med om att JA-modellen är statlig lönepolitik.
– Nej, det är en skatt som tas ut, men det är upp till parterna att fördela den utifrån parternas värderingar av olika yrken.

”Det hade varit väldigt välkommet om vi hade tagit några steg framåt.”

Hon får visst medhåll av Visions ordförande Veronica Karlsson. Vision har inte tagit ställning till detaljerna i JA-modellen, men Visions ordförande tycker att det är tråkigt att det inte finns något förslag för att råda bot på de strukturella löneskillnaderna.
– Det hade varit väldigt välkommet om vi hade tagit några steg framåt. De har suttit i tre år, och inte ens hela delegationen skriver under på att det finns en värdediskriminering mellan kvinno- och mansdominerade yrkesgrupper, säger hon.

Veronica Karlsson har respekt för att frågan är svår och värnar partsmodellen, men utesluter inte att man under en begränsad period skulle kunna pröva något nytt i linje med JA-modellen.
– Hade delegationen föreslagit något i den stilen så hade vi ställt upp och arbetat för att det skulle fungera.

”Det har aldrig varit sådant tryck som nu när det gäller jämställda löner och rättvisa.”

LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson framhåller också kvinnors relativt låga löner som ett stort problem, och att det krävs omfattande åtgärder, men att det är parternas sak, och inte en sak för arbetsmarknadsminister Ylva Johansson. Han flaggar för betydligt mer action än vanligt i den kommande avtalsrörelsen. Men så låter det väl alltid?
– Nej, det har aldrig varit sådant tryck som nu när det gäller jämställda löner och rättvisa på arbetsmarknaden i stort. Inom kommuner och landsting kommer till exempel rätten till heltid drivas hårt, och går det igenom där kommer det nog spridas till den privata sektorn.