Samhället är anpassat efter majoriteten, neurotypiker. Det gör att personer som jag, med en autismdiagnos får svårare att fungera på en arbetsmarknad som inte är anpassad efter oss som fungerar annorlunda. En arbetsmarknad som premierar social uthållighet, stresstålighet och föraktar det omvända. Personer med NPF-diagnoser är en grupp som ofta hamnar utanför.
Inte minst i det rådande läget när regeringen kommer med nya reformer i tron om att det minsann ska få latmasken att lyfta arslet från sofflocket. Men det handlar inte om lathet eller motvilja. Det handlar om strukturella hinder som uppenbarar sig för jämnan. Hinder som, om det skulle avlägsnas, skulle förlösa en mängd gömd potential som skulle få hela maskineriet att rulla igen.
Varför är det viktigare att vara social?
Arbetsmarknaden är inte för alla. Har du inte de rätta egenskaperna och dessutom behöver anpassning och stöd för att kunna fungera på arbetsplatsen, gallras du ut fortare än kvickt. Kan du dessutom inte arbeta heltid, är du garanterat ute ur leken.
Arbetsmarknaden kommer med hårda krav på individen. En viss personlighet eftersträvas. Man ska vara social, ha en stresstålighet som inte hukar för något, vara flexibel och jonglera “många bollar i luften”.
Har man en NPF-diagnos är man oftast stresskänslig, kan ha svårt med socialt samspel och ha förmåga att endast jobba med en sak i taget. Det innebär inte att man inte har andra värdefulla egenskaper. Man kan ha ett starkt detaljseende, vara noggrann i sitt arbete och ha en rik kreativitet. Varför premieras inte dessa egenskaper? Egenskaper som lämpar sig mer än väl på arbetsmarknaden. Varför är det viktigare att vara social?
Arbetsförmedlingen ska hjälpa individen, men så är det inte. Har man en funktionsnedsättning så har man rätt till en särskild stödperson för introduktions- och uppföljningsstöd (SIUS). Men ofta får man vänta i flera månader, vilket försvårar jobbsökandet. När man väl fått en SIUS som ska hjälpa en att hitta anpassade jobb, så får man inte den hjälpen. Man blir tvungen att söka jobb på den öppna arbetsmarknaden som inte vill ha en.
Många med diagnos eller psykisk ohälsa hamnar i verkningslösa arbetsmarknadsåtgärder, där de ofta förutsätts att de ska praktisera eller arbetsträna. De får vandra från praktik till praktik, utan någon chans till anställning. Den ersättning man får är aktivitetsstöd, vilket inte är en lön. Detta tär på individen. Det borde finnas en gräns för hur mycket man ska praktisera. Men arbetsförmedlingen verkar bara bry sig om att det ska se bra ut i statistiken. Företag borde ha krav på sig att anställa minst en person med en NPF-diagnos. Detta för att motverka utslagning och diskriminering.
Varför får inte människor bidra efter sin egen förmåga?
Kan man dessutom inte jobba heltid, blir det ännu svårare. Varför får inte människor bidra efter sin egen förmåga? Hela arbetsmarknadssystemet behöver göras om.
Medan statsministern klagar på individen och menar att den bör ta sig i kragen, så står vi med NPF och kämpar med att hitta ett jobb på en arbetsmarknad som inte vill ha oss.
Det behöver ske en förändring. Arbetsförmedlingens anställda samt arbetsgivare behöver kompetensutbildas i NPF. Arbetsgivare kanske tror att det är dyrt med stöd och anpassningar. Det handlar inte om att ommöblera en arbetsplats. Det kan räcka med ett par hörselkåpor eller att få sitta enskilt. Det är inte mycket vi kräver. Endast förståelse för våra behov för att kunna fungera utefter våra förutsättningar.
Politikerna behöver även de utbildas i NPF-frågor. Antingen saknar de kunskap eller viljan. Att sakna viljan att förstå vore förödande för en politiker. Att förstå hur det är att gå i andra skor än det som de är så vana vid.
Alla människor förtjänar att leva. Inte bara överleva.
Jag vill se en förändring. Ett skifte i arbetsmarknadspolitiken. Det är det enda rätta för en stor del av Sveriges befolkning. Det är inte meningen att en stor grupp människor ska lämnas utanför. Alla människor förtjänar att leva. Inte bara överleva.
Det behöver finnas en förståelse för att människor fungerar olika. Alla människor förtjänar en plats på arbetsmarknaden, oavsett psykiskt funktionssätt. Olikhet och mångfald berikar. Varför inte skapa en arbetsmarknad för alla?