I dagarna presenterades en rapport med löften om höjda pensioner som har väckt förväntningar hos socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi och många andra.
Rapporten är skriven av en arbetsgrupp i Regeringskansliet på uppdrag av pensionsgruppen som består av regeringen samt de forna allianspartierna. Arbetsgruppens uppgift har varit ”att analysera pensionssystemets finansiella ställning, givet dagens avgifter och höjda avgifter, samt förutsättningarna för ökade utbetalningar som en lösning för högre pensioner”. Resultatet kan dock inte annat än underkännas.
En seriös analys om höjda inkomstgrundande pensioner bör utgå från ett par grundläggande frågeställningar: Hur mycket i pension ska systemet ge, det vill säga kompensationsnivå i förhållande till tidigare lön? Om kompensationsnivån anses för låg i förhållande till utfästelser eller löften, som tidigare getts i propositioner vad krävs i så fall för att åtgärda detta? Detta är ju den stora kärnfrågan, men lämnas helt obesvarad av arbetsgruppen. Har det skett avsiktligt?
Att ställa några som helst politiska förhoppningar om att en gas ska rädda ett misskött pensionssystem är en ansvarslös handling.
Även det faktum att pensionssystemets finansiering är sammanvävt med skattesystemet, AP-fonderna och statsbudgeten har mer eller mindre utelämnats i rapporten. Det är inte seriöst. Istället har man valt att göra sin analys utifrån ett snävt perspektiv som både ger en grovt förenklad och i flera avseenden felaktig beskrivning av pensionssystemet. Det blir uppenbart när man i rapporten inte gör någon åtskillnad mellan å ena sidan hur vi som individer genom inkomst av arbete får rätt till pension, så kallad pensionsrätt. Å andra sidan hur det allmänna pensionssystemet finansieras och hur pensionsrätten värdesäkras.
Arbetsgruppen likställer nämligen pensionsavgifterna och pensionsrätt, det vill säga att det finns en juridisk bindande koppling mellan erlagda pensionsavgifter och pensionsrätt som successivt bygger upp en pensionsbehållning. Höjd avgift skulle då också med automatik ge höjda pensioner. Alltså i likhet med hur privata pensionsförsäkringar fungerar, där det finns raka rör mellan premie och pensionskapital. Likheter mellan systemen finns, men motsvarande koppling saknas.
Efter dessa missgrepp lanserar arbetsgruppen fyra olika förslag till avgiftshöjning. De två första förslagen leder till ökade kostnader för löntagare och arbetsgivare (alternativen A och B). Det tredje förslaget sänker den pensionsgrundande inkomsten och därmed också pensionen (alt C). Det fjärde förslaget höjer förvisso pensionsavgiften, men kompenseras med en sänkning av den så kallade allmänna löneavgiften och därmed bibehålls den nuvarande nivån för arbetsgivaravgifterna oförändrad (alt D). Oavsett alternativ ökar avgiftsintäkterna med 20 miljarder kronor, men inga höjda pensioner i och med att den faktiska pensionsrätten lämnas oförändrad.
Vi kan om det vill sig riktigt illa vara på väg in i en världsomfattande recession.
För att åstadkomma en höjning av pensionerna föreslås att avgiftstillskottet används för att förstärka AP-fonderna för att härigenom öka möjligheterna till att framtida överskott kan portioneras ut till pensionärer och pensionssparare, via en så kallad gas. Deras beräkningar, som är fylld med osäkra antaganden, reservationer och utan några som helst garantier, visar att pensionerna på sikt höjs mellan 2 till 22 procent under de kommande 20 åren beroende på årskull.
Givetvis behövs en lösning på hur överskottet i AP-fonderna ska hanteras framöver, men att ställa några som helst politiska förhoppningar om att en gas ska rädda ett misskött pensionssystem är en ansvarslös handling.
Hade arbetsgruppen vinnlagt sig om att analysera sitt uppdrag utifrån ett helhetsperspektiv där pensionssystemet sätts i relation till skattesystemet och statens finanser hade andra alternativa finansieringar för en höjning av pensionsrätten kunnat utvecklats. Exempelvis med utgångspunkt från att mer av dagens avgiftsintäkter måste stanna kvar i pensionssystemet. En höjning av de framtida intjänande pensionsrätterna kan göras till en mycket låg kostnad de kommande 5–10 åren. Därefter ökar nettokostnaden till drygt 10–15 miljarder kronor. En kostnadsökning som mer än väl ryms inom dagens uttag av pensionsavgifterna och i synnerhet om vi tar hänsyn till hela intäkten från arbetsgivaravgifterna.
Problemet är snarare att överskottet från dessa avgifter används av staten för annat än inkomstbaserade pensioner. Exempelvis inkomstpensionstillägget och det föreslagna garantitillägget som betalas via statsbudgeten som årligen får ett överskott på 200 miljarder kronor från arbetsgivaravgifterna, varav pensionsavgifterna bidrar med cirka 20 miljarder kronor. Med höjd pensionsrätt skulle dessa nya tillägg successivt kunna avvecklas och därmed har också finansieringen av pensionerna fått sin lösning.
Nu handlar pensionsdebatten allt mer om höjda bidrag, sänkta skatter och om förhoppningar att aktiemarknaden ska rädda pensionärernas ekonomi. Samtidigt brinner delar av Europa, börserna faller kraftigt globalt, kraftigt stigande priser på energi och livsmedel med följden att världsekonomin riskerar att stagnera. Vi kan om det vill sig riktigt illa vara på väg in i en världsomfattande recession. Att i detta läge förlita sig på högst osäkra antaganden om att stora överskott hos AP-fonderna som bara under årets första tre månader sett hisnande belopp gå förlorade i börsfrossan är inte ansvarsfullt.
Vårt pensionssystem måste istället vara tillräckligt robust utan att påverkas av politiker med valfeber och osäkerhet i omvärlden. Därför är det hög tid att ansvarsfulla politiker tar de rätta besluten som värnar och utvecklar vårt allmänna pensionssystem.