LO, TCO och Saco äger tillsammans fonder för nästan två miljarder kronor. Genom olika policies och ägardirektiv försöker centralorganisationerna se till att pengarna inte hamnar i diktaturer eller hos företag som inte respekterar fackliga rättigheter.
Trots det har pengar hamnat i kinesiska bolag och hos Amazon. Saco redovisar inte vilka fonder de äger i sin årsredovisning och det tar flera månader innan de lämnar ut uppgifterna till Arbetsvärlden när vi frågar om det. LO:s bolag Bantorget Förvaltning AB håller placeringspolicyn i sin helhet hemlig.
– Transparens är i det här fallet av godo. Det ger dig också möjlighet till att du när du gör förändringar kan berätta varför du gör förändringar, säger Ulrik Åshuvud, ordförande för Transparency International i Sverige.
Arbete med regelefterlevnad är en investering
Med tanke på det vi ser i Ryssland nu, och avslöjandena om att Ericsson misstänks för att ha betalat mutor till IS när de var verksamma i Irak – går det att göra affärer i länder med repressiva regimer?
– Generellt sett om du pratar om bolag som ska jobba på komplexa marknader så är det ett beslut man fattar i bolaget. Oftast är det ett affärsbeslut, man ser att man kan växa eller göra bra affärer. Det finns inget bolag som går in och vet att det är en dålig marknad, säger Ulrik Åshuvud.
– Samtidigt behöver man göra en gedigen riskanalys för att sätta nivån på compliance-arbetet på respektive marknad. Det är en investering i varje marknad och den kan vara mer eller mindre dyr.
Compliance handlar om hur bolagen ser till att regler efterlevs.
– Det som är kopplat till Ryssland i nuläget är dock något helt annorlunda – en snabb, avskyvärd och fruktansvärd utveckling som har varit svår att förutspå. De företag som stänger ner verksamhet i nuläget gör det främst som en tydlig markering mot Ryssland och av ren affärsetik, samtidigt som de kraftiga sanktionerna mot Ryssland påverkar möjligheten att bedriva verksamhet i Ryssland.
Transparens borde vara en del av policyn
Att centralorganisationerna väljer olika väg kring hur transparenta de är i sina policies och investeringar är i sig intressant, tycker Ulrik Åshuvud.
– Egentligen borde det vara en del av policyn, att ”vi ska redovisa våra innehav på följande sätt”. Det borde finnas en transparensklausul i policyn någonstans. Annars blir det svårt att följa upp och svårt att få reda på vad man gör. Det finns också en risk att man då inte berättar saker och hänvisar till att det inte finns några krav att redovisa det.
– Men generellt sett finns det anledning att redovisa det öppet, det finns sällan något som säger att det skulle vara till nackdel.
– I ett företag där det blir fel är det bättre att gå ut och berätta. För börsnoterade företag finns det skyldighet att informera om sådant som är kurspåverkande. Där finns det tvingande regler för transparens. Ändå missar man. Det är förvånande att man hamnar där.
Ger möjlighet att redovisa öppet
Transparens och tydliga policies är också bra för den som har ansvaret för placeringarna, menar Ulrik Åshuvud. Det ger i sig också större möjlighet att kräva transparens av de fonder och företag man väljer att investera i.
– Då kan man flagga för ledningen att ”vi har problem för vi får inte insyn och har anledning att misstänka att allt inte går rätt till, det är inte acceptabelt”. Då kan man också redovisa öppet, att ”vi har lagt om vår portfölj, för vi är inte nöjda”. Eller om man byter fonder för att det var mer lönsamt, att man vill vara på en annan marknad eller investera mer i gröna, hållbara fonder.
Ulrik Åshuvud menar att transparens som sådan sällan är av ondo.
– Man kanske inte kan berätta alla detaljer, men det är en transparens i sig att säga det. ”Hit kan vi berätta men inte mer. Vi kommer att återkomma. Transparensarbetet är ingen statisk sak utan en löpande aktivitet. Helt enkelt – transparens ger trovärdighet och skapar tillit.
– Bara att du som journalist tittar på de här frågorna är ett tecken på att det finns behov av transparens.