Två mytiska nationalhjältar har varsitt monument på de brittiska öarna. Den brittiske sagokungen Arthur (”King of the Britons”) står staty vid havet, dramatiskt placerad där Cornwalls klippor stupar ner över vågorna. På evig jakt efter den heliga Graal symboliserar konungastatyns placering det brittiska imperiet, brittisk transnationalism och global makt; ”Rule, Britannia! Britannia rules the waves!”
Den andre mytiske nationalhjälten Robin Hood däremot är engelsk, inte brittisk. Hans staty är placerad under träden i Nottingham, omgärdad av landmassor i en torrlagd vallgrav, nästan så djupt inne i inlandet det går att komma. Monumentet över den engelske ”tjuvarnas konung” Robin Hood inkluderar beväpning med det engelska nationalvapnet; en engelsk (inte brittisk) långbåge.
De bägge statyernas identitära symbolism – brittisk (Arthur) respektive engelsk (Robin Hood) identitet – kan verka mest kuriosa, för omvärlden, inklusive Sverige. Icke-britter blandar ofta samman brittiskhet och engelskhet. Men skillnaden existerar och har konkreta politiska effekter för hela Europa, i form av Brexit, det brittiska utträdet ur EU.
Robin Hood och hans ”merry men of Sherwood” håller sig i inlandet, gömda i sin skog.
För att begripa Brexit – vilket inte är lätt vare sig i Storbritannien eller Sverige – måste man förstå skillnaden mellan brittisk identitet och engelsk nationalism. Brexit är ett engelskt nationalistiskt projekt, inte ett brittiskt. ”Bakom retoriken är Brexit en engelsk nationalismrörelse”, skriver publicisten Fintan O’Toole i The Guardian. Financial Times-redaktören, den inflytelserike politiske kommentatorn Philip Stevens, skriver angående Brexit lakoniskt under rubriken ”Goodbye EU, and goodbye the United Kingdom” (FT, 190404) att Storbritanniens själva existens är akut hotad, via Brexit:
”Vi trodde Brexit handlade om att lämna EU. Istället har Brexit blivit en urspårad nationell kris. Krafterna bakom Brexit vill mycket mer än att bara krossa det institutionella maskineriet, de ekonomiska relationerna och de politiska förbindelserna som skapats via årtionden av EU-medlemskap. Ett ’hejdå’ till Bryssel utvecklas som den första akten i ett dubbelt drama. Den andra akten verkar bli att vinka hejdå till Storbritannien… Brexit är ett engelskt äventyr, inte ett brittiskt.”
Den tidigare UKIP-ledaren Nigel Farage talar under Brexitmarschen som gått från Sunderland i nordöstra England och nått London den 29 mars 2019. (AP Photo/Tim Ireland)
Den brittiska unionen Storbritannien (England, Wales, Nordirland och Skottland) har idag spelat ut sin historiska roll. Anledningen är den nutida bristen på externa säkerhetspolitiska hot, som tidigare – sedan 1700-talet – sammansvetsat britterna i transnationell gemenskap, under engelskt ledarskap. Svensk offentlighet har sedan länge uppmärksammat skotsk nationalism, medan engelsk nationalism sällan är omskriven utanför Storbritannien. Men den finns och det engelska engagemanget för Storbritannien ifrågasätts allt mer. Istället flyr engelsmännen – liksom Robin Hood och hans ”merry men” i Disneys julaftonsfilm – woohoo, mot Sherwoodskogen! In i det engelska inlandet, bort från den brittiska transnationalismen, idag symboliserat av medlemskapet i EU.
Tanken att Brexit är en manifestation av engelsk nationalism är mer än ogrundade hypoteser. Ett antal vetenskapliga studier och undersökningar efter folkomröstningen 2016 pekar på att engelsk nationalism är ”drivkraften bakom Brexit”, för att citera sociologerna Anthony Heath och Lindsay Richards, som sammanfattat forskningen. Poängen är att det engelska stödet för Brexit inte handlar om att geografiskt bo i England. Det handlar istället om nationalism och nationell identitet. ”Stödet för Brexit är högre bland de som identifierar sig som ’engelska’ än bland de engelsmän anser sig själva vara ’britter’”, skriver Heath-Richards. England vänder blicken bort från det historiska, imperiella och transnationella brittiska projektet. Istället framträder allt mer den inåtblickande engelska nationalismen.
Studier visar att det är i engelska småstäder och på landsbygden som stödet för Brexit förblir störst. Skottland röstade för att stanna kvar i EU, liksom de kosmopolitiska engelska storstäderna (exempelvis London och Liverpool). Särskilt intressant är att Brexit, betraktad som engelsk-nationalistisk identitetspolitik, är viktigare för väljarna än deras ekonomiska situation och position på höger-vänster-skalan. Trots att modern brittisk politik traditionellt fokuserat på samhällsklass och höger-vänster-identitet, där arbetarpartiet Labour stått mot den konservativa högern inom Tories.
I valet 1979, som förde den konservativa Margaret Thatcher till makten som premiärminister fick till exempel Tories 53 procent av rösterna, Labour fick 42 procent. Vid EU-valet 2019 fick Tories, 9 procent och Labour, 14 procent. De traditionella partierna överskuggades av Brexit Party, som stöddes av nära 32 procent av väljarkåren.
Det pågår därmed en politisk revolution i Storbritannien, som tycks ha ett starkt samband med ett återtåg för den engelska nationalismen. Men vad är egentligen engelsk nationalism, i relation till brittisk identitet och Storbritannien?
Ivanhoe och Robin Hood, engelska nationalklenoder. Foto: Wikipedia Creative Commons.
Historikern Stephanie Barczewski sammanfattar skillnaden mellan engelskhet och brittiskhet i slutsatsen att ”a Briton could be made, but one had to be born English” (”man kan bli brittisk, men man måste födas som engelsman”). Enligt detta synsätt är engelsk nationell identitet en form av blod-och-jord-nationalism, medan brittiskhet enbart är statstillhörighet; ett sociopolitiskt kontrakt mellan stat och medborgare.
Men själva existensen av engelsk nationalism är något av ett rött skynke inom brittisk forskning. Traditionellt har det sagts att enbart andra länder har nationalism, medan England har ”patriotism”.
Barczewski beskriver dock hur brittisk identitet började förändras mot slutet av 1700-talet. Den relativt flexibla, transnationella och imperiella brittiskheten fick konkurrens i England av en mycket mer exkluderande engelskhet. Särskilt viktig i denna nationalistiska identitetskonstruktion var den mytiske engelske nationalhjälten Robin Hood, som uppfattades ha varit en verklig historisk person. ”Att Robin Hood har levt och visade sin fantastiska förmåga att skjuta långbåge” är någonting England kan lita på, skrev författaren Thomas Roberts 1791. Under 1800-talet utvecklades engelskt långbågeskytte och Robin Hood-intresset till en engelsk nationalistisk massrörelse, som gränsade till hysteri. De största Robin Hood-sällskapen samlade uppemot en halv miljon medlemmar.
Det är ingen slump att den mest klassiska gestaltaren av kalla kriget-krigaren James Bond är skotten Sean Connery.
Det är omöjligt att överdriva betydelsen av Sir Walter Scotts roman Ivanhoe från 1819 (i Sverige mest känd som lökig TV-film, vilken visas i samband med nyårshelgen). Via den sanslöst framgångsrika romanen Ivanhoe satte Scott likhetstecken mellan engelskhet och en rasmytologi om anglo-saxiskt blod. Engelsmännen (och i viss mån låglands-skottar, till vilka Scott själv räknade sig) hade detta ädla germanska blod, till skillnad från andra britter, vilka tillhörde ”den keltiska periferin”.
Enligt engelsk 1800-talsnationalism var Storbritanniens ”kelter” rasligt underlägsna det engelska anglo-saxiska folket. I samband med den rasbiologiska utveckling som följde började engelska anglo-saxar allt mer tolkas som ”ariska germaner”, varpå den engelska nationalismens förakt mot övriga britter antog former av modern rasism.
Robin Hood, som representant för arisk-germansk engelskhet, håller sig i inlandet – närmare bestämt i skogen Sherwood – enligt den enorma mängd populärkultur som producerades kring bågskyttehjälten i England under 1800-talet. Brittiska nationalhjältar som den mytiske kung Arthur (”king of the Britons”) och amiralen lord Nelson – som ”ruled the waves” – kommer ständigt i kontakt med utlänningar, via haven och det brittiska globala imperiet. Robin Hood och hans ”merry men of Sherwood” håller sig i inlandet, gömda i sin skog.
Efter murens fall finns inte längre något yttre hot som förenar britterna i gemensam strid mot en fientlig kontinental makt. Därmed grundandet av anti-EU-partiet UKIP år 1993, omedelbart efter kalla krigets slut.
Foto: Lars Pehrson / SVD / SCANPIX
Brittisk identitet – till skillnad från engelsk nationalism – är en produkt formad av krig och religion. Den identitära idén om brittiskhet grundades då de protestantiska britterna gemensamt hotades av det katolska Frankrike, i ständiga krig. År 1707 uppstod Storbritannien, i och med ”the Acts of Union”. Åren 1702-1815 utkämpade britterna nio krig mot Frankrike. Historikern Linda Colley skriver att ”gång på gång tvingade krigen mot Frankrike britterna – oavsett om de var skottar, walesare eller engelsmän – att konfrontera denna fientliga ’andre’. De försvarade sin protestantiska överlevnad mot världens mest formidabla katolska stormakt.”
Men efter Napoleonkrigen 1815 inträdde ett lugn i brittisk utrikespolitik, då de eviga krigen mot Frankrike plötsligt tog slut. Därmed kunde engelsk nationalism utvecklas, i skuggan av det brittiska imperiet, som erbjöd ärelystna icke-engelska britter alternativa karriärer bortom de brittiska öarna (inte minst skottar bemannade imperietjänster i exempelvis Indien, då de utsattes för engelsk diskriminering i Storbritannien). Det pågick till 1914, då britterna återigen tvingades samla sig, för en gemensam kontinental krigisk kraftansträngning.
Brittiskheten blev därmed betydelsefull under 1900-talet, i kampen mot Tyskland under första och andra världskriget 1914-1945. Särskilt striden mot Hitler var viktig för den brittiska identiteten, då Storbritannien 1940-1941 stod ensamt kvar i vad som ansågs vara en brittisk ödeskamp för överlevnad. Den engelska nationalismen tvingades ner under radarn. Samma pro-brittiska utveckling skedde efter 1945, under kalla kriget. Det är ingen slump att den mest klassiska gestaltaren av kalla kriget-krigaren James Bond är skotten Sean Connery.
Men efter murens fall åren runt 1990 finns inte längre något yttre hot som förenar britterna i gemensam strid mot en fientlig kontinental makt. Därmed grundandet av anti-EU-partiet UKIP (United Kingdom Independence Party) år 1993, omedelbart efter kalla krigets slut.
Den transnationella, kosmopolitiska och relativt inkluderande brittiskheten fick under 1990-talet återigen konkurrens av kraftfull engelsk nationalism. Den engelska röd-vita sankt George-flaggan fladdrar idag allt oftare över den engelska landsbygden, även om London fortfarande föredrar den brittiska Union Jack. Samtidigt som den åldrande komikern John Cleese, känd från Monty Python, beklagar att ”London inte längre är en engelsk stad”, vilket denna imperiehuvudstad inte har varit på århundraden. London är en brittisk stad, belägen mitt i England. Därav konflikten som gett upphov till det närmast pythonskt parodiska Brexit-kaoset.
Nationalism är per definition den moderna nationalstatens bärande ideologi. Men engelsk nationalism har särdraget att den aldrig eftersträvat en egen engelsk nationalstat, eftersom England istället etablerade ett mini-imperium på de brittiska öarna. Den engelska anglo-saxiska överlägsenheten mot ”de barbariska skottarna”, ”de lata walesarna” och ”de vilda irländarna” har utifrån brittiska gemensamma stormaktsintressen alltid hållits på mattan, historiskt. Men idag ser situationen annorlunda ut. Omvärlden intresserar sig mest för Skottlands självständighet, eftersom skotsk nationalism är mer lättbegriplig. Men engelsk nationalism kan ha mer dramatiska konsekvenser. Brexit kan i praktiken vara en process, som leder till att England blir en modern nationalstat. Och det kan gå fortare än Europa föredrar att tro.
Därmed skulle den engelske Robin Hood slutligen besegra sin brittiske fiende kung Arthur och kunna utstöta segertjutet: Mot Sherwoodskogen!