Det mesta handlar just nu visserligen om drottningen. Vilseförde premiärministern henne? Bad han henne tillfälligt stänga parlamentet på felaktiga grunder? Eller inte?
Så ser den senaste Brexitvändningen ut. Mer ett avsnitt av TV-serien The Crown än något annat.
Samtidigt hörs det faktiskt mummel ute i Europa om att ett nytt Brexitavtal ´ skulle kunna vara möjligt.
Kanske.
Storbritannien skulle därmed kunna lämna EU i oktober under ordnade former.
Spektaklet skulle vara över.
Den stora stötestenen för ett nytt avtal är Theresa Mays lösning för den nordirländska gränsen.
Den tänker Boris Johnson inte acceptera.
Detta är känt sedan länge.
Intressant nog verkar läckor från EU-kommissionen dock antyda att Boris Johnson även vill se en annan viktig omskrivning. Han vill inte att Storbritannien ska behöva matcha EU gällande arbetstagares rättigheter. Eller miljö för den delen.
Storbritannien vill ha större flexibilitet.
Men ändå kunna handla med EU.
Den passade inte hans image som mjukishöger.
Allt detta för oss tillbaka till den grundläggande frågan: varför är det konservativa partiet egentligen berett att slita sig självt i stycken för Brexit?
Vad vill de egentligen åstadkomma?
Vänstern i Storbritannien tänker sig att det jus handlar om att Brexit skulle göra det möjligt att avreglera den brittiska arbetsmarknaden. Höger skulle då till exempel kunna luckra upp de reformer som begränsar arbetstid och garanterar fem veckors semester.
Nigel Lawson, tidigare konservativ finansminister (och ja, även pappa till TV-kocken Nigella Lawson) har till exempel uttryckt det som att Brexit innebär möjligheten att ”slutföra Margaret Thatchers revolution.”
Dett är vad vänstern och facket oroar sig för.
För ett par år sedan släpptes boken Brittania Unchained. Den var skriven av ett antal yngre konservativa politiker. Och alla av författarna har nu plockats in i regeringen av Boris Johnson.
Priti Patel sitter på den tunga posten som inrikesminister och Dominic Raab är utrikesminister.
Hittades i Boris Johnsons bil. Omslag: Palgrave MacMillan.
Men i röran låg också ett exemplar av: Britannia Unchained.
Brittania Unchained blev kontroversiell i media främst för en passage som beskrev brittiska arbetare som ”latast i världen”. De konservativa politikerna skrev att ”vi arbetar få timmar, vi går i pension tidigt och vår produktivitet är låg. Indiska barn vill bli läkare eller entreprenörer, brittiska barn är mer intresserade av fotboll och popmusik.”
Priti Patel, sa 2016 att ”Om vi bara kunde göra oss av med hälften av EU:s arbetsmarknadslagstiftning skulle vi kunna skapa 60 000 nya jobb och öka tillväxten med 4,3 miljarder pund.”
I Britannia Unchained lyfts reformer av arbetsmarknaden fram som liknar de som föreslogs i en kontroversiell utredning 2011: The Beecroft report. Denna rapport skrevs av den brittiska riskkapitalisten Adrian Beecroft och kastades snabbt i papperskorgen av dåvarande premiärminister David Cameron.
Den passade inte hans image som mjukishöger.
Adrian Beecroft ville n bland annat göra de möjligt för arbetsgivare att sparka folk från en dag till en annan. Han backade så småningom från denna position och föreslog att arbetsgivaren skulle behöva kompensera med åtminstone en veckas lön.
Och Britannia Unchained som kom 2012 omfamnade många av Beecrofts principer.
När interiören till Boris Johnsons bil i somras fotograferades av paparazzi-fotografer handlade tidningsrubrikerna mest om hur stökig bilen var. Full av smutsiga kläder, skrynkliga kvitton och tomma kaffemuggar.
Men i röran låg också ett exemplar av: Britannia Unchained.
Var det en slump? Eller, är detta vad Boris Johnson är ute efter? Brexit som ekonomisk chockdoktrin?
Bortom spektaklet: drottningen, konflikterna och förvirringen, handlar det om extremt konkreta saker. Som arbetsmarknaden.
Den nye premiärministern har onekligen lyft fram många konservativa politiker som just vill använda Brexit till att avreglera arbetsmarknaden.
Men är det också Boris Johnsons plan?
Den nya premiärministern är och har alltid varit extremt svår att placera in på en höger-vänster skala.
Onekligen är han mer liberal än Theresa May gällande invandringen. Han har även delvis signalerat ett uppbrott från hennes fokus på arbetstagares rättigheter. Theresa May ville till exempel se över gigekonomins effekter på arbetsmarknaden och ge arbetstagare rätt att sitta i de stora börsbolagens styrelser.
Därför vore det lätt att säga att Theresa May ville gå till höger gällande invandringen och till vänster i arbetsmarknadspolitiken.
Samt att Boris Johnson vill göra tvärtom.
Fast det är ändå inte riktigt så enkelt. Boris Johnson har sedan han blev premiärminister till exempel tagit stora steg vänsterut gällande finanspolitiken. Plötsligt är allt prat om nedskärningar och budgetbalans borta. Boris Johnson vill spendera stort på utbildning, sjukvård och polis. Det är en högerkeynesianism parad med ett optimistiskt budskap om att ”vi måste tro på Storbritannien igen”.
Främst för det tankarna till Ronald Reagan.
En annan optimist.
Men vad Boris Johnson är ute efter gällande arbetsmarknaden är i högsta grad relevant för om det blir ett Brexitavtal i höst eller inte.
Låt oss säga att Boris Johnson faktiskt kommer tillbaka till det brittiska parlamentet med ett avtal i oktober. Och låt oss säga att detta avtal inte gör det möjligt för Storbritannien att i någon större grad skilja sig från EU gällande arbetstagares rättigheter.
Då kommer många brexitörer på högerkanten att göra uppror.
Risken finns att Boris Johnson inte får ett sådant avtal genom parlamentet.
Han blir Theresa May 2.0
Å andra sidan skulle man också kunna argumentera precis tvärtom. Att det vore politiskt smart av Boris Johnson att ta en öppen konflikt med högerbrexitörerna om arbetsmarknaden. Han skulle därmed kunna framställa sig själv som den folkliga premiärminister som han trotsallt i grund och botten vill vara. Och om någon med trovärdighet skulle kunna säga till brexitörerna att: ”detta är det bästa avtal som finns, röstar ni inte på det riskerar ni att det inte blir någon Brexit alls.”Ja, då är det Boris Johnson.
Detta är själva grejen med Brexit. Bortom spektaklet: drottningen, konflikterna och förvirringen, handlar det om extremt konkreta saker.
Som arbetsmarknaden.
Och vilken ekonomisk modell Storbritannien egentligen ska anamma.