Det förklarar Anders Kjellberg, som skrivit rapporten: Vad är facklig styrka? Den är utgiven av TCOs tankesmedja Futurion. Det är Futurion tillsammans med Unionens demokratiutvecklingsprojekt som givit Anders Kjellberg uppdraget att undersöka vad facklig styrka är.
Anders Kjellberg är professor i sociologi vid Lunds universitet. I rapporten finns diskussionsfrågor i slutet av varje avsnitt för att den ska kunna användas i studiecirklar.
– Allt fler efterfrågar rymliga bostäder. Det tyder på att många bekostar sina egna arbetsplatser. Jag tror också att innovationsförmågan och kunskapsöverföring blir lidande när folk inte träffas på sina arbetsplatser, säger Anders Kjellberg. Men han säger också :
– Det lokala facket kan stärkas när den sociala samvaron på arbetsplatsen försvinner. Facket kan få en social funktion och bli en mötesplats.
Utan den lokala verksamheten skulle facket inte ha någon förmåga att se till att de centrala avtalen fungerar ute på arbetsplatserna
För att beskriva facklig styrka tittar Anders Kjellberg på elva faktorer – elva dimensioner av facklig styrka. Det är bland annat organisatorisk styrka, ekonomiska och materiella resurser, mobiliseringsförmåga och konfliktkapacitet, politiskt inflytande, marknadsrelaterad förhandlingsstyrka och strategisk förmåga.
Elva faktorer
Bakgrund: Elva dimensioner som definierar facklig styrka
- Organisatorisk styrka, handlar bland annat om organisationsgrad och lokal facklig organisation
- Ekonomisk och materiell styrka, tar upp medlemsavgifter, ekonomiska tillgångar och betald arbetstid för fackligt arbete
- Grad av kollektiv identitet och social rörelse, tar bland annat upp arbetsplats och yrkesgrupp som grund för gemensamma intressen samt att Sverige har världens mest socialt segregerade fackföreningsrörelse
- Mobiliseringsförmåga och konfliktkapacitet, handlar bland annat om strejk- och konflikträtt, vilja att delta i fackliga stridsåtgärder och konfliktfonder
- Grad av strategisk position, tar bland annat upp strategisk position i produktionen, globalisering och världsmarknadskonkurrens
- Marknadsrelaterad förhandlingsstyrka, handlar bland annat om marknadsstyrka vid brist på arbetskraft, individuell marknadsstyrka, utbytbarhet och arbetskraftsinvandring
- Institutionell styrka, rör bland annat lagar och förhandlingssystem
- Politiskt inflytande, handlar bland annat om allianser med politiska partier, politiska proteststrejker och möjligheter att påverka lagändringar
- Ideologiskt/idébaserad styrka, tar bland annat upp förmåga att påverka opinionen, solidarisk lönepolitik och förtroende för facket
- Kunskaper och förnyelseförmåga, rör bland annat facklig expertis och facklig kunskap på lokal nivå
- Strategisk förmåga, handlar bland annat om att tänka och agera strategiskt lokalt och globalt samt om fackligt lärande och förnyelseförmåga.
I analysen delar Anders Kjellberg upp de elva dimensionerna i olika kategorier. De tre sista tillhör gruppen ”Förmågan att använda sina maktresurser” medan dimensionerna graden av strategisk position i produktionen och marknadsrelaterad förhandlingsstyrka räknar han till strategisk position. De övriga sex hänför han till maktresurser.
Anders Kjellberg förklarar att de elva faktorerna hänger ihop och påverkar varandra. Han pratar om den organisatoriska treenigheten, som är organisationsgraden, den lokala klubbverksamheten och de centrala kollektivavtalen.
– Arbetsplatsorganisationen har en central roll i den svenska partsmodellen. Utan den lokala verksamheten skulle facket inte ha någon förmåga att se till att de centrala avtalen fungerar ute på arbetsplatserna och utan konfliktfonder skulle facket stå sig slätt.
Han tar Storbritannien som exempel där de centrala avtalen avvecklats i privat sektor. Det har medfört att den lokala fackliga verksamheten försvagats och att arbetsgivarna i stor utsträckning ensidigt sätter lönerna. I Sverige försökte arbetsgivarna avskaffa de centrala avtalen på 90-talet, men det lyckades inte. Resultatet blev istället industriavtalet och stigande reallöner, enligt Anders Kjellberg.
Facket försvagas
Rapporten beskriver i stor utsträckning en försvagning av facket. Med sjunkande organisationsgrad följer minskade ekonomiska resurser, minskat politiskt inflytande och mindre av facklig utbildning inom LO. Det är dock inte försämringar på alla områden. Konfliktfonderna är stora, reallönerna ökar, mobiliseringsförmågan och konfliktkapacitet har inte minskat och hos Unionen går studieverksamheten bättre.
– Några yrkesgrupper som socialsekreterare och sjuksköterskor har en marknadsrelaterad styrka. Det har kunnat satsa på sifferlösa avtal och vissa av dem har kunnat få mer än märket eftersom det varit brist på människor med deras kompetens.
Tjänstemannafacken i Sverige har en unikt stark ställning jämfört med andra länder.
Anders Kjellberg lyfter fram de höjda avgifterna till a-kassan 2007 som en viktig del i fackets försvagning och det var framför allt arbetarfacken som blev svagare. Senare har detta vänts i sin motsats enligt honom när facken skapade inkomstförsäkring. Unionen har till exempel rekryterat många nya medlemmar genom sin inkomstförsäkring, förklarar Anders Kjellberg.
Han säger också att organisationsgraden och klubbverksamheten gått ner. Som motverkande kraft finns dock sammanslagningar av fack. Genom att Sif och HTF gick samman till Unionen kan inte längre arbetsgivarna spela ut olika privata tjänstemannagrupper mot varandra.
– Tjänstemannafacken i Sverige har en unikt stark ställning jämfört med andra länder. Överenskommelsen om anställningsskydd, utbildning och omställning i höstas är ett bevis på det.
– Dessutom är industrins tjänstemän med och sätter märket för löneökningarna på hela arbetsmarknaden. Det sker inte i något annat land.
”God miljö för facket”
Rapporten beskriver organisationsgradens utveckling bland arbetare och tjänstemän mellan 2006 och 2019. För arbetare har den gått ner från 77 procent till 60 procent. För tjänstemän har den minskat från 77 procent till 72 procent.
För samtliga är idag organisationsgraden 68 procent i genomsnitt. Den är lägst bland privatanställda arbetare – 57 procent – medan den är högst bland offentligt anställda tjänstemän som har en organisationsgrad på 81 procent.
Sverige har tillsammans med Island världsrekord i facklig organisering
– Nedgången är större i vissa branscher som transport, hotell och restaurang samt byggsektor. Organisationsgraden i industrin är fortfarande hög. Dessutom har organisationsgraden stabiliserats under senare år och förra året ökade antalet fackmedlemmar kraftigt, säger Anders Kjellberg.
I rapporten finns en redovisning av den fackliga organisationsgradens utveckling i 17 olika länder under tiden 2006–2019. Bland de 17 länderna har Sverige högst organisationsgrad. De nordiska grannländerna ligger också högt medan Frankrike och USA har den lägsta andelen facklig organiserade – runt 10 procent.
Organisationsgraden har sjunkit mest i Tjeckien, Polen och Lettland medan den legat kvar på samma nivå – omkring 34 procent – i Italien. Minskningen i Sverige med 16 procent tillhör de mindre nedgångarna samtidigt som de flesta facken tappat mellan 20 och 30 procent av sina medlemmar.
– Sverige har tillsammans med Island världsrekord i facklig organisering, säger Anders Kjellberg och han tillägger:
– Sverige representerar fortfarande en god miljö för facket. Det finns inga antifackliga kampanjer. Ekonomin är bra och vi har en egen valuta.
Så kan facket stärkas
Rapporten skissar på fackets framtid – om dagens utveckling fortsätter. Sjunkande organisationsgrad leder till minskad legitimitet för facket, sämre ekonomi, färre lokala fackklubbar och minskat politiskt inflytande.
Det blir troligen lag som i större utsträckning än idag styr arbetsmarknaden. Och ökad flexibilitet leder till ytterligare försvagning av facket. Samtidigt tror rapportskribenten på fortsatta reallöneökningar och stark konflikt- och mobiliseringsförmåga.
– För att vända utvecklingen behöver facket i första hand stärka den organisatoriska treenigheten genom att öka organisationsgraden och genom att öka antalet lokala fackklubbar, säger Anders Kjellberg.
Unionen: Vi måste vara relevanta
I en skriftlig kommentar till rapporten skriver Unionens ordförande Martin Linder att rapporten skiljer på facklig makt och facklig styrka. Han pekar på att makten påverkas av andras agerande – att politikers och arbetsgivares beslut och synsätt har betydelse för fackets möjlighet att agera.
– Det är alltså många som har ett ansvar och en uppgift att se till att de anställda genom fackförbunden får makt att påverka arbetslivet. Den svenska partsmodellen har ju visat sig vara bra för både anställda, arbetsgivare och för samhället, skriver Martin Linder.
Han lyfter fram att Unionen ökat sitt medlemsantal de senaste 12 åren och att det viktigaste är att Unionen driver rätt frågor och är relevant för medlemmarna.
I Unionen beskriver vi det som att vi ska ”återta arbetsplatsen”
– Den fackliga styrkan är upp till oss själva att bygga och i Unionen lägger vi all vår kraft på det. De senaste 12 åren har vi varje år ökat i medlemsantal och på så sätt bidragit till den höga fackliga organisationsgraden i Sverige. Allra viktigast är att vi som förbund är ett med medlemmarnas vardag och arbetsliv, att vi fångar upp och driver rätt frågor, att vi ger den hjälp och det stöd medlemmarna efterfrågar och att vi är relevanta för dagens och morgondagens medlemmar.
Den viktigaste pusselbiten i detta menar han är att det finns fackliga organisationer, företrädare och engagemang på arbetsplatsen.
– I Unionen beskriver vi det som att vi ska ”återta arbetsplatsen”. Det handlar om att ha många förtroendevalda och många och väl fungerande klubbar på arbetsplatserna. Det är grunden för oss och det finns inga genvägar förbi det.