Transatlantic Trade and Investment Partnership är ett handels- och investeringsavtal under förhandling mellan EU och USA. Målet är alltså ett avtal som både öppnar för ökad export och import mellan EU och USA, och som underlättar för europeiska och amerikanska företag att investera över Atlanten.
Eftersom tullar mellan EU och USA redan är rekordlåga, är syftet med avtalet inte främst att reglera tariffer utan att avskaffa andra typer av handelshinder. Som exempel brukar nämnas att olika regler för krocktester av bilar gäller på olika sidor av Atlanten, och att TTIP skulle kunna jämka reglerna så att de blir likvärdiga i båda områden – en bil testad i Europa skulle alltså kunna säljas på den amerikanska marknaden utan att testas ännu en gång. Avtalet skulle också kunna innebära att EU och USA får samma regler för vilka säkerhetsaspekter en bilmotor ska ha för att bli godkänd, så att företag inte behöver tillverka olika sorters motorer för olika marknader.
Avtalet ska också reglera vad som gäller för amerikanska företag som vill investera i ett europeiskt land och vice versa. Till exempel skulle avtalet kunna säga att samma regler ska gälla för ett fabriksbygge i Sverige oavsett om den byggs av ett amerikanskt företag eller ett inhemskt företag. Det kan också innebära att det inte ska finnas några hinder för att finansiera fabriksbygget med pengar lånade i USA.
Tveksamt om tidplanen hålls
EU-kommissionen har mandat från samtliga 28 medlemsstater att förhandla om TTIP i deras ställe. Chefsförhandlare för delegationen är Ignacio Garcia Bercero. Vid ratificering av internationella avtal krävs normalt omröstning i både Europeiska rådet och Europaparlamentet. De har alltså ingen rätt att ändra i själva texten, utan kan bara rösta ja eller nej. Det var detta som gjorde att det färdigförhandlade avtalet om immaterialrätt, ACTA, 2012 röstades ner av Europaparlamentet och därefter fick läggas på is. Gällande TTIP kan det dock bli så att samtliga parlament inom EU måste ge sitt godkännande, därför skulle även Sveriges riksdag kunna rösta i frågan. Om detta förfarande ska gälla är ännu inte beslutat.
Beslutsprocessen i EU
Från början var målsättningen att TTIP skulle vara färdigförhandlat redan i december 2015, men avtalet är ännu inte förhandlat mer än till hälften. I november 2015 avslutades den elfte förhandlingsrundan, och nästa runda är planerad till månadsskiftet januari/februari. Hur många rundor det totalt kommer att bli avgörs av framgångarna i förhandlingarna. Båda parter har siktet inställt på att avtalet kommer att vara färdigförhandlat innan Obama avgår som president i januari 2017, men mycket talar för att det är en väldigt optimistisk tidplan.
– TPP-avtalet tog sju år (se annan artikel), man har hållit på med Doharundan (frihandelsförhandlingar inom WTO, reds anm) sedan 2001, det här är jättestora och väldigt svåra avtal att förhandla fram. Blir man färdiga innan Obama avgår vore det historiskt sett en väldigt snabbt förhandling, inte minst i ljuset av hur stort och omfattande avtalet är, säger Henrik Horn, professor i internationell ekonomi vid Institutet för Näringslivsforskning. Precis som för EU finns också en amerikansk förhandlingsdelegation, under ledning av chefsförhandlaren Dan Mullaney. För att avtalet ska kunna ratificeras i USA krävs ett godkännande av den amerikanska kongressen. Troligen kommer presidenten också att behöva få till stånd ett så kallat ”fast track”-förfarande, vilket senaten beslutar om. Får presidenten det så kan kongressen bara rösta ja eller nej till avtalet, utan att kunna blanda sig i själva textförfattandet – precis som den roll Europaparlamentet har på andra sidan Atlanten. I maj i år röstade USA:s senat nej till att ge Barack Obama ett snabbspårsmandat. Frågan kan dock komma upp till omröstning när som helst igen, och i det fall att en ny president skulle ha tillträtt när avtalet är slutförhandlat är det den personen som måste ges mandatet.
Beslutsprocessen i USA
Kritiserats för bristande öppenhet
TTIP har fått kritik från flera håll redan från allra första förhandlingsrundan. Många har vänt sig mot att förhandlingarna hålls helt bakom stängda dörrar, att varken medborgare, intresseorganisationer eller ens det folkvalda Europaparlamentet får insyn i dem. Kritiken mot sekretessen var som allra störst i början, då hemliga dokument stundtals läckte till media, Europaparlamentariker demonstrerade utanför förhandlingsrummet, och stora namninsamlingar ropade efter mer öppenhet.
Utöver sekretessen har ett antal andra orosmoln lyfts av kritiker, däribland tvistlösningsmekanismen för investeringsdispyter, ISDS (som du kan läsa mer om här), och hur avtalet kommer att påverka miljö- och arbetsrätt (som du kan läsa mer om här). Andra frågor som lyfts är TTIP:s betydelse för upphovsrätt för kulturella verk och villkoren för offentlig sektor.
Avtalet har fått kritik från organisationer i hela Europa. Även Europaparlamentet är splittrat i frågan: medan delar av parlamentet är mycket positiva är andra grupper starkt kritiska.
EU-kommissionen har allt eftersom svarat på kritiken genom att bland annat offentliggöra olika dokument, från förhållningspunkter till textförslag. Det har blidkat en del av kritiken, men fortfarande lyfts frågan om att det ju är EU-kommissionen som väljer vad den vill offentliggöra. Det går aldrig att veta vilka dokument som de väljer att inte publicera.
Kommissionen har också valt att lägga fram ett förslag på en ny tvistlösningsmekanism i stället för det kritiserade ISDS. Men i slutändan slår EU-kommissionen fast att det inte är deras roll att marknadsföra avtalet, någonting som handelskommissionär Cecilia Malmström påpekade när Arbetsvärlden träffade henne tidigare i år.
– Det är inte riktigt min uppgift att förankra det här hos allmänheten, utan det måste medlemsländerna hjälpa till med. Jag reser runt Europa som en tätting och möter fackföreningar, konsumentorganisationer, politiker, studenter och så vidare. Men kommissionen är ingen kampanjorganisation. Att berätta om frihandelsavtalet generellt och de olika delarna får medlemsländerna göra.
