Ett besked väntas i december i den kniviga frågan om en stämning. Enbart stater kan vända sig till EU-domstolen och begära annullering av ett direktiv, enligt professor Jens Kristiansen vid Köpenhamns universitet.
Frågan om en stämning ligger alltså i knät på arbetsmarknadsministern och regeringen i Danmark. Enligt slutsatserna på torsdagens seminarium hos danska FH (motsvarande LO) är detta också ett avgörande som kan få stora konsekvenser för landets framtida roll i Europasamarbetet.
Tidsgränsen för ett beslut om stämning till EU-domstolen är dessutom kort. Senast två månader efter direktivets offentliggörande måste regeringen ha bestämt sig.
– Vi har i alla fall fram till december på oss att diskutera, värdera och överväga hur vi ska göra, sa arbetsmarknadsminister Peter Hummelgaard på mötet.
En stämning i EU-domstolen innebär både en juridisk och politisk risk, konstaterade han.
Bara vid ett enda tillfälle har ett land lyckats annullera ett direktiv via domstolen. För 25 år sedan stoppade Tyskland det första direktivet om tobaksreklam på det sättet.
Något år tidigare hade Storbritannien lyckats få delar av arbetstidsdirektivet förändrat, men när Polen och Ungern försökte stoppa utstationeringsdirektivet för några år sedan fick de inte gehör i domstolen.
Riskerar mer precis reglering
Skrivningar i direktivet om minimilöner är mycket vaga. Därför har EU-domstolen stora möjligheter att tolka det. Om domstolen inte stoppar utan godkänner direktivet kommer detta ske med en precisering av gränserna för reglering, förespår professor Kristensen.
− En precisering kan både få betydelse för framtida tolkningar av direktivet i EU-domstolen, men även för kommande justeringar i direktivet, underströk han.
Ett politiskt pris att betala
Utöver de juridiska riskerna finns ett politiskt pris för att gå till domstolen, konstaterade arbetsmarknadsministern.
− Allt man säger och gör har politiska konsekvenser och kommer att kosta, sa Peter Hummelgaard.
När Danmark förra året i december beslutade sig för att säga nej till ministerrådets ståndpunkt i förhandlingarna om direktivets slutliga utformning hamnade landet i skuggan under resten av arbetet med förslaget.
Under det närmaste året har landet stora intressen i utformningen av direktivet för plattformsarbete, kampen mot social dumping och andra EU-frågor som rör arbetsmarknaden, framhöll Hummelgaard.
− Kan vi få inflytande på detta om vi kastar den stora atombomben som Danmark aldrig har kastat tidigare, frågade han.
Måste vara säkra på att vinna
Även Jacob Holbraad, vd för de danska arbetsgivarna, såg stora risker med en stämning i EU-domstolen. Danska regeringen måste vara säker på att vinna om den startar ett mål, var hans slutsats.
Från Fagbevægelsens hovedorganisation, FH, framfördes emellertid en oro för om man inte vidtar några åtgärder. Vilka andra ingrepp kan komma i den danska modellen?
− Nästa gång kan det vara strejkrätten eller pensionerna som kommissionen går in för att påverka. Om vi inte gör något nu kommer direktivet om minimilöner blir verklighet, sa Lizette Risgaard, ordförande för FH.
I Danmark anses direktivet strida mot EU:s grundfördrag som förbjuder unionen att lägga sig i medlemsländernas löneförhållanden. En ståndpunkt som Sverige delar. EU-kommissionen anser däremot att direktivet ska ses som en reglering av arbetsförhållanden, eftersom det inte bestämmer nivåer på minimilöner.
Även Sverige missnöjt
Liksom i Sverige har de danska parterna på arbetsmarknaden tillsammans med landet regering kämpat mot ett direktiv som reglerar minimilöner på europeisk nivå. Under större delen av tiden när förslaget diskuterades var Danmark och Sverige allierade och samarbetade nära, men i december förra året sprack enigheten.
Då enades medlemsländerna i ministerrådet om sin ståndpunkt inför förhandlingarna med Europaparlamentet. Sverige ställde upp på ministerrådets linje medan Danmark röstade nej. Det svenska argumentet var att man ville fortsätta påverka utformningen under förhandlingarna.
Den svenska regeringen blev emellertid missnöjd med uppgörelsen som förhandlades fram och förklarade att man skulle rösta nej till direktivet och inte heller tänkte ändra i svensk lagstiftning med anledning av regleringen.