– I normala fall jobbar Elena på valdagen, men nu är hon arbetslös så vi tänker se till att hon går och röstar, säger Nikki Cole med en blick upp mot den gigantiska pappfiguren ”Elena the Essential” och munskyddet med texten: ”Kämpa. Inte svälta”.
Nikki Cole är policyansvarig i One Fair Wage, OFW, en av de nya mer löst sammansatta grupper som dykt upp som en kraft att räkna med på den amerikanska arbetsmarknaden.
– Men vi samarbetar med många fackföreningar, säger Nikki Cole som själv hankat sig fram på dricks när hon arbetat på restauranger i sin hemstad Washington.
Hon var naturligtvis på plats med den 5,5 meter höga Elena när demonstranterna samlades till en Women’s March i staden. Pappdockan är en symbol för alla kvinnor i osäkra – men livsviktiga – låglönejobb som nu drabbats hårdare än de flesta andra.
Mer än två tredjedelar i restaurang- och hotellbranschen är kvinnor och att locka ut dem och medsystrar i andra yrken till valurnorna är en målsättning, både i OFW och fackförbund med stort antal kvinnliga medlemmar. Det så kallade könsgapet är större än någonsin nu när det amerikanska presidentvalet närmar sig med stormsteg. Det skiljer mellan olika mätningar men i en av dem uppgav 65 procent av troliga kvinnliga väljare att de tänker rösta på Joe Biden mot 34 procent på Donald Trump.
Sluter upp bakom Biden
Skälen är många. Trumps aggressiva personlighet, avsaknaden av sociala reformer, pandemin som tydligare än på mycket länge blottat bristerna i vården och arbetarskyddet samt beslutet att ersätta feministikonen Ruth Bader Ginsburg i HD med den konservativa domaren Amy Coney Barrett.
Något färre kvinnor än män är medlemmar i facket men de håller på att komma i kapp. Snittlönerna för kvinnliga fackmedlemmar är betydligt högre än icke-anslutna, för ett par år sedan dryga 30 procent högre.
USA förblir det enda västlandet utan lagstadgad betald föräldraledighet, och färsk statistik som visar att anslagen till barnomsorg till exempel är lägre än pengarna som gått till räddning av enstaka företag som drabbats av pandemin.
Facket mobiliserar alltid inför amerikanska val. I år handlar det om minst 150 miljoner dollar, runt 1,4 miljarder kronor. Och man beklagar att det inte går att knacka dörr, samlas runt bord med telefoner och kalla till stormöten som vanligt.
Alla de stora förbunden ställde sig bakom Biden så snart Bernie Sanders var ute ur leken: stålarbetarnas USW, bilarbetarnas UAW, lärarnas NEA och AFT, transportarbetarnas Teamsters, livsmedelsarbetarnas UFCW, offentliganställdas SEIU och Afscme som värvat nya medlemmar i serviceyrken.
Bidens valplattform
På Joe Bidens kampanjsajt, joebiden.com, serveras betydligt mer detaljer under parollen Building Back Better. I fyra specifika förslag för arbetsmarknaden – ren energi, infrastruktur, utbildning, jämställdhet – understryks att människor ska ha rätt att bilda fackklubbar och få ”good-paying union jobs”. Ett annat kapitel gäller kvinnor, med löften om mer sjukvård och tillgång till barnpassning. De rikaste kan räkna med att skattesänkningarna rivs upp. Invandringspolitiken ska bli mer välkomnande men det finns också protektionistiska löften om mer Made in America-etiketter. Höjd minimilön till 15 dollar per timme.
Det finns ett undantag – polisfacken. De backar Donald Trump. Han har stått dem bi under rasistprotesterna med löften om mer pengar och juristhjälp till enskilda poliser som riskerar åtal, framhåller facktalesmän som anklagar Joe Biden för att vilja strypa budgetmedel till polisen.
– Vi känner Joe, och han känner oss, sammanfattade Richard Trumka, ordförande i centrala AFL-CIO, när han sent i våras ställde kampanjkassorna till förfogande.
Polisfacket sticker ut
Trumka medgav att Trump fick röster i traditionellt fackföreningsvänliga delar av landet, till och med från väljare som prickat för Barack Obamas namn på valsedeln 2008 och 2012. Före valet 2016 konstaterade kampanjchefen Kellyanne Conway att Trump gjort republikanska partiet till ett arbetarparti. Men fyra år senare kan det konstateras att Trump svikit sina löften, menade Trumka, som får medhåll från progressiva politiker och debattörer. Facit visar: jobben i kolgruvorna kom inte tillbaka, storföretag flyttade verksamhet från Kina till andra låglöneländer, myndigheten NRLB ställer sig oftare på arbetsgivarnas sida, rika tjänade mest på skattereformen och i år, under pandemin, visade Vita huset ingen förståelse för smittrisker på arbetsplatser, från slakterier och lager till snabbmatställen och skolor. Tankesmedjan Economic Policy Institute listade inte mindre än 50 punkter där Trumps politik missgynnat vanligt folk.
Joe Biden lyfter fram sin arbetarklassbakgrund i Scranton i Pennsylvania, själva hjärtat i den förr demokratiskt dominerade trakt som hjälpte Trump att ta hem segern. Men den delstaten har gradvis blivit republikansk, ”rödare”, med beska uttalanden från vita män som är irriterade över att facktopparna favoriserar Biden. I intervjuer med dem framgår att Trumps budskap 2016 går hem även i år – invandrare stjäl jobben, landet håller på att gå under och socialister tar över.
Eftervalsanalyserna 2016 var lite av en kalldusch för facket. Över 38 procent av de fackanslutna röstade på Donald Trump. Siffran bland vita män var ännu högre, 52,5 procent. Hillary Clinton fick dock en majoritet totalt i fackhushållen med drygt 55 procent men det ska jämföras med 65 procent för Barack Obama 2012.
Trumps valplattform
På Donald Trumps kampanjsajt, donaldjtrump.com, talas det mer om ”Uppfyllda löften” än om prioriteringarna för en andra presidentperiod. Man får klicka sig fram lite mer för att hitta ett pressmeddelande från augusti om programmet Fighting for You.
Först på listan återfinns 10 miljoner nya jobb, sedan utradering av covid-19, stopp för beroendet av Kina, billigare läkemedel, lägre premier i sjukvårdsförsäkringar, friskolor i hela landet, försvar av polisen, striktare invandringsregler, rymdsatsningar, fler konservativa domare och hemkallande av trupperna från ”krigen utan slut”.
Värt att hålla i huvudet är att det vägde ytterst jämnt i de tre nyckelstaterna Pennsylvania, Wisconsin och Michigan som avgjorde valet i Trumps favör med lite över 77 000 röster. Misstron mot presidenten har ökat här och i andra swingstater under hösten och i kalkylerna ingår också det faktum att Joe Biden inte är Hillary Clinton. Eller med andra ord ovilligheten att rösta på Clinton som märktes både bland män och kvinnor spelar in, särskilt om männen vänder tillbaka.
Fackets egna popularitetssiffror stiger och har gjort så sedan finanskrisen för dryga tio år sedan. I enkäter i samband med helgdagen Labor Day i september framgick att 65 procent har en positiv syn på facket, vilket var 1 procentenhet mer än 2019 (nedbrutet: 83 procent bland Demokrater, 45 bland Republikaner, 64 bland oberoende). Flera framgångsrika strejker och denna allmänt mer välkomnande synen på facket – som ofta när tiderna är oroliga – har dock inte lett till något uppsving i antalet medlemmar. Tvärtom, den nedåtgående trenden fortsätter. Mindre än 10 procent av arbetskraften är organiserad. Motståndet mot facket uppifrån förblir hårdnackat både från Trumpadministrationen, Högsta domstolen och de nya it-bjässarna som Arbetsvärlden rapporterade om nyligen.