I en ny rapport med namnet ”Stolpe ut. Skolans målstyrning, kollektivavtal och arbetsmiljö 1989–2020” gör Marcus Larsson och Åsa Plesner, som tillsammans driver tankesmedjan Balans, en djupdykning i de reformer som präglat skolvärlden under de senaste decennierna.

Marcus Larsson från Tankesmedjan Balans är tillsammans med Åsa Plesner aktuell med rapporten ”Stolpe ut. Skolans målstyrning, kollektivavtal och arbetsmiljö 1989–2020”
Tankesmedjan Balans har tidigare analyserat de effektiviseringskrav som ställs av kommunpolitiker på landets skolor, och hur new public management-strategier allt mer kommit att prägla lärares arbete. Men Marcus Larsson säger att hans syn på allt detta förändrades under arbetet med den aktuella rapporten.
– När jag gick tillbaka och analyserade de stora 90-talsreformerna så insåg jag att stora delar av kommunaliseringen handlade om att just försämra arbetsvillkoren för lärare.
– Och att det kommer att krävas betydligt större förändringar av skolans regelverk för att komma tillrätta med problemen än vad jag tidigare hade trott.
I rapporten beskriver Marcus Larsson att den viktigaste drivkraften bakom 90-talets skolreformer – kommunaliseringen, friskolereformen och den nya kommunallagen – var att skolans kostnader skulle minska.
Och det fanns en förväntan hos både regeringarna Carlsson och Bildt att slopandet av statliga regler som reglerade skolornas undervisning, skulle innebära att kvaliteten på denna förbättrades. Detta eftersom skolornas huvudmän sågs som bättre lämpade att hitta kostnadseffektiva sätt att nå skolans statliga mål, samtidigt som de konkurrerade med varandra om elevernas gunst.
Lärarrollen har blivit gränslös i och med att vår profession hela tiden måste utveckla sig och göra vår verksamhet billigare.
Utöver detta antog de ansvariga för reformerna att kommunaliseringen, som medförde att de statliga regleringarna av lärarnas arbetsvillkor försvann, skulle ersättas av lika fördelaktiga kollektivavtal.
Men Marcus Larsson menar att denna förhoppning kom på skam.
– Eftersom skolorna skulle nå de av staten uppsatta målen för en så liten peng som möjligt, blev lärarna tvungna att effektivera en verksamhet som till sådär 80 procent består av lönekostnader, och det säger sig självt att det gick ut över undervisningen.
– I och med att lärarnas arbetstid och villkor inte längre begränsades var det nu fritt fram att lägga fler arbetsuppgifter på dem samtidigt som färre lärare skulle undervisa fler elever.
Elever faller mellan stolarna
Marcus Larsson säger att just eftersom just den traditionella pedagogiken och klassrumssituationen är svåreffektiviserad, så uppstod en ny lärarroll i svallvågorna av 90-talsreformerna.
Från politiskt håll uppmanades lärarna att bli handledare för sina elever i stället för traditionella kunskapsförmedlare, något som i grund och botten var ekonomiskt motiverat.
Redan 2000 sade lärarfacken att detta inte var bra för likvärdigheten, att det skulle gå ut över elever med sämre studieförutsättningar.
Men för att driva igenom den här reformen så höjde man lönen för de lärare som gick i bräschen för det nya handledarsystemet, på samma gång som man successivt pådyvlade lärarna ett allt större arbetsbörda genom att ge dem mer undervisningstid, avsätta mer tid för utvecklingsprojekt, och låta dem sköta administrativt arbete.
Den slutsats som Marcus Larsson dragit under skrivandet av rapporten är att det är väldigt svårt att göra något åt lärares arbetsbelastning under rådande omständigheter.
En gränslös lärarroll
Målstyrningen och konkurrensen mellan skolorna innebär, som det står i rapporten, att ”huvudmän ständigt måste försöka få ut mer av varje lärare” och den syn som präglar huvudmännens uppdrag inte ger utrymme för någonting annat än ”ökade mål och åtstramning av resurser”.
Och förutom att skolreformerna har misslyckats med att förbättra elevernas kunskapsnivåer, enligt Marcus Larsson, har de haft graverande effekter på lärares mående.
– Lärarrollen har blivit gränslös i och med att vår profession hela tiden måste utveckla sig och göra vår verksamhet billigare. Och lyckas vi inte med det så får vi ovett från skolledning, skolförvaltning, skolpolitiker eller Skolinspektionen.
Lärarna blev tvungna att effektivera en verksamhet som till sådär 80 procent består av lönekostnader
För att lärares arbetssituation ska förbättras vill Marcus Larsson se en reglering av lärares undervisningstid och garanterade tid till för- och efterarbete. Detta tror han skulle göra det svårare för huvudmännen att skära ner i skolan genom att öka lärares arbetsbelastning.
Men hans pessimism inför situationen skiner igenom i rapporten, där han skriver att en sådan reglering antagligen skulle medföra att ”nedskärningar kommer att göras på variabler som direkt påverkar skolans kvalitet och indirekt lärares arbetsbelastning”.
Så vad tror Marcus Larsson att man behöver göra för att läget ska vändas?
– Politikerna måste ta sitt ansvar och införa tydliga regler för hur skolan ska bedrivas. Fram till dess så sitter vi enkelt där vi sitter, säger Marcus Larsson.