Trots högkonjunkturen, den låga arbetslösheten och bristen på arbetskraft i flera sektorer, så lyfter inte lönerna som man historiskt kan förvänta sig, som de till exempel gjorde före finanskrisen.
Det är till och med så att Phillipskurvan – den som ska visa att ju mer arbetslösheten sjunker, desto högre blir lönerna – är omvänd för perioden 2014-2018. Trots att arbetslösheten sjunkit, så har löneökningstakten också sjunkit.
Konjunkturinstitutet konstaterar att produktivitetsutvecklingen varit låg. Även inflationsförväntningarna är låga. Och ingen tror heller att löneutvecklingen i övriga Europa ska ta fart. Bäst att hålla även de svenska lönerna låga för att inte minska konkurrenskraften alltså.
Tillsammans ger de här förklaringarna (och några mer marginella effekter) ungefär hälften av svaret på varför lönerna är så låga, bedömer Konjunkturinstitutet. Men hälften av de senaste årens utveckling är oförklarad.
Men samhällsdebatten är bredare än vad KI täcker i sin rapport. Det finns flera teorier som framförts i debatten som Konjunkturinstitutet väljer att inte gå in närmare på:
1. Många bedömare har konstaterat att hushållen idag bygger upp allt högre skulder i förhållande till sina inkomster. Vi fortsätter alltså att konsumera fast med hjälp av banklån och kreditkort istället för med löner. Värdeökningarna i existerande tillgångar får dessutom löneinkomsterna att blekna. Vad betyder det här för lönekraven?
2. Att de otrygga jobben inte ökat som andel av det totala antalet jobb, menar KI betyder att effekten bör vara noll på lönerna. Men faktum är ju att de tidsbegränsade jobben ändrat karaktär och blivit ännu otryggare.
3. Konjunkturinstitutet konstaterar att arbetslösheten ännu inte är tillbaka på nivåerna före finanskrisen i flera europeiska länder. Kan detta kopplas till en åtstramande politik och arbetsmarknadsreformer som flera europeiska länder fört just i syfte att hålla tillbaka kraven på höjda löner, för att öka det egna landets konkurrenskraft, så kallad beggar-thy-neighbour-politik?
4. Minskad anslutningsgrad i facken avfärdas av Konjunkturinstitutet eftersom kollektivavtalstäckningsgraden är konstant. Men kanske kan fackens minskade medlemsantal ändå spela roll när det kommer till förhandlingar?
5. Strax före finanskrisen 2006 kom sänkningen av a-kassan och sedan mellan 2007 och 2011 jobbskatteavdragen. Syftet var just att sänka reservationslönen och att sätta press nedåt på lönerna. Vi har alltså haft en politik under perioden efter finanskrisen som syftade just till att sänka löner. Konjunkturinstitutet nöjer sig med att säga att effekten eventuellt skulle kunna vara större än man hittills trott.
6. Andelen av förädlingsvärdet som tillfaller kapital och arbetare ligger ganska stilla i Sverige. Trots att de låga räntorna borde uppmuntra investeringar som höjde lönsamheten. I USA har man diskuterat om de låga investeringarna är en effekt av oligopolmarknader. Företag som kan sätta priset tjänar på att hålla tillbaka produktionen och investeringarna och kan ändå höja vinsterna. I processen mot att bli störst köper man konkurrenter, särskilt vanligt i högkonjunktur, och man effektiviserar – det vill säga avskedar personal. Finns det spår av den här utvecklingen i Europa och Sverige? Europeiska företag investerar inte på samma höga nivå gentemot BNP som man gjorde före finanskrisen. Och jämför du Stockholmsbörsens tjugo största bolag med Sveriges BNP så motsvarar deras omsättning i dag 20 procent av Sveriges BNP, jämfört med 15 procent före finanskrisen. Konjunkturinstitutet för ett resonemang om att löneandelen av förädlingsvärdet legat still sedan mitten av nittiotalet på historiskt relativt låga nivåer och konstaterar att företagens lönsamhet är god, men gör inte direkt fler reflektioner om man ser några trender som är värda att fånga upp.
Det finns alltså mycket intressant för Konjunkturinstitutet att titta vidare på. Halva utvecklingen är ju faktiskt ännu oförklarad.