Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
Vi kan låtsas att vi är värda vår lön Om hela jordbruket i ett fattigt område går under, prissätts skadan mindre än om ett företag som gör stora pengar i ett rikt land, tvingas lägga om, skriver Ali Esbati. Foto: AP Photo/John McConnico, File

Krönika Vi kan låtsas att vi är värda vår lön

Krönika Ekonomiprisvinnaren William Nordhaus kalkyler om att ett tre grader varmare klimat vore ekonomiskt optimerat bygger på samma marknadsextremism som låter oss tro att en chefs prestation är hundra gånger mer värd än arbetarens, skriver Ali Esbati.
12 Dec 2018

Det finns ett gammalt skämt om att en ekonom är någon som ”vet priset på allt men inte värdet av någonting”. Låt oss bortse från att formuleringen kommer från Oscar Wilde och då handlar om vad som utmärker en cyniker. Aforismen fångar ändå ett väsentligt problem med vår tids ekonomiska ortodoxi.

I de ekonomiska modeller som lärs ut till studenter, är priser helt centrala. I begynnelsen är utbud och efterfrågan. De avlar ett pris ”i jämvikt”. Olika antaganden kan sedan göras om producenter (företag) och konsumenter (hushåll); kanske om staten, som inför olika hinder (regleringar, skatter) som ”stör” den fria prisbildningen.

Priserna bär på samlad information om de knappa resurser som finns till förfogande och hur de som befolkar ekonomin värdesätter sina begär till dessa resurser. Detta är ett slags marknadsekonomins panteism. Marknadens krafter drar i allt levande och dött. Detta transcendenta andliga väsen som genomsyrar alltet, materialiseras i priser.

Det är förstås sant, att priser innehåller mängder av viktig och snabbrörlig information om människors ”preferenser”; information som är svår eller omöjlig att samla på annat sätt. Problemet är att det finns mängder av mycket viktiga förhållanden i verkligheten, som påverkar vad saker och ting kostar, men som inte kan analyseras med enkla marknadsmodeller. Att intellektuellt och praktiskt missförstå marknadspriser som ”optimala”, innebär då att vissa delar av verkligheten döljs eller mystifieras.

Chefstimlöner på säg hundra gånger en arbetarlön, utgör i verkligheten inte ett exakt mått på chefandets ”marginalprodukt”

Priset på arbete är kanske det mest uppenbara i sammanhanget. Att ”utbud” och ”efterfrågan” påverkar lönebildning är självklart. I alla tider har dock människor värjt sig mot att behandlas som enkla stapelvaror. Ur detta har fackföreningarnas lönekarteller sprungit.

Men arbetets pris påverkas av ännu mer komplexa sociala maktförhållanden. Att sälja sin arbetskraft har en annan funktion i människors liv än att sälja en begagnad cykel. Det obetalda arbetets organisering – formad genom mängder av institutioner, normer och föreställningar – sätter sin prägel på det betalda.

Chefstimlöner på säg hundra gånger en arbetarlön, utgör i verkligheten inte ett exakt mått på chefandets ”marginalprodukt”, alltså chefens värdeskapande vid en extra timmes leverans av peptalk eller policydokument. Det tautologiska resonemanget om att detta är vad arbetet är värt eftersom det är vad ”marknaden” är beredd att betala, ”missar” att en liten grupp – inte någon marknad som liknar den teoretiska/andliga föreställningen – sätter dessa löner åt varandra.

 

William D Nordhaus, mottagare av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, håller tal under Nobelbanketten i Stadshuset i Stockholm
Foto: Janerik Henriksson / TT

 

I dagarna har vi fått en annan, närmast existentiell påminnelse om marknadsfundamentalismens problem. Den nobelprisaktuelle ekonomen William Nordhaus har lyfts fram som en viktig bidragsgivare till förståelsen av kostnaderna för klimatförändringar. Och det är riktigt att han tidigt började arbeta med detta, när det annars var en icke-fråga inom ekonomskrået.

Inför prisutdelningen slog han fast att den ”optimala” avvägningen mellan kostnader för och nyttan med åtgärder mot klimatförändringar, skulle leda oss till en värld som är tre grader varmare än idag, det vill säga långt mer gångna förändringar än de 1,5 grader som Parisavtalet syftar till att pressa fram som gräns.

Den ”optimala” avvägningen mellan kostnader för och nyttan med åtgärder mot klimatförändringar, skulle leda oss till en värld som är tre grader varmare än idag

I en artikel i DN den 6 december pekar professor Christian Azar på några av de skäl som gör att Nordhaus’ modell ”accepterar” de ökade risker för översvämningar, torka och kollaps av ekosystem som en tregradersökning skulle innebära.

Ett skäl är antaganden om hur framtida problem ska prissättas idag. Det påverkar rekommendationerna om vad som är optimala investeringar idag för att undvika dessa skador. Ett annat skäl är att skador som drabbar folk i fattiga länder blir väsentligt mindre problematiska, eftersom dessa människor – eller, ja, deras ekonomiska aktiviteter – värderas till marknadspris. Om hela jordbruket i ett fattigt område går under, prissätts skadan mindre än om ett företag som gör stora pengar i ett rikt land, tvingas lägga om.

Här blottläggs i själva verket skälet till att den marknadsfundamentalistiska idéapparaten omhuldas i våra samhällen: den gynnar status quo. I marknadspriser finns mängder av sociala och historiska maktrelationer nermalda. Vi kan låtsas som att det som betalas till någon för ett arbete är vad detta arbete har skapat för ”objektivt” värde. Eller att den skada som åsamkas människor vars livsbetingelser förvrids av klimatförändringar, bäst kan mätas genom bortfall i BNP. Det är att säga, att det blir som det blir för att det är som det är.

Men vi vet ju mer än så om världen. Det är inte bara historiskt sett, som många civilisatoriska framsteg har gått ut på att rycka bort viktiga områden i livet från enkel prissättning på marknader. Det är också vad framtiden kräver av oss.

12 Dec 2018
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

News
De viktigaste nyheterna en gång i veckan
Copyright © Arbetsvärlden 2017 | Linnégatan 14
114 94 Stockholm
Telefon 08-782 93 12 | red@arbetsvarlden.se
Ansvarig utgivare: Mikael Feldbaum
Arbetsvärlden ges ut av Tjänstemännens
Centralorganisation, TCO.