Äldreomsorgen är i kris. Det har vi på Kommunal konstaterat många gånger, och nu senast även Socialstyrelsen. I sin nya rapport Personalen i äldreomsorgen 2026 slår de fast att det behövs ytterligare 50 000 anställda till år 2030. Och det är ju inte för att vända den sorgliga nedmontering av äldreomsorgen som pågår, utan för att bibehålla den nivå vi har idag, eftersom vi får fler äldre.
Förutom det stora behovet av ny personal inom äldreomsorgen så finns fler siffror att lyfta fram. Som att hälften jobbar deltid och att sjuktalen är dubbelt så höga som på övriga arbetsmarknaden. Och som att 42 000 utbildade undersköterskor har valt ett annat yrke.
I andra sektorer talas det om att marknaden ska styra löner och arbetstider.
Regeringen har nu gett besked om att arbetskraftsinvandrare i vård- och omsorgsyrkena ska undantas från de nya reglerna om ett lönekrav på drygt 33 000 kronor. Det finns en tydlig paradox i hur regeringen, med stöd av SKR och Svenskt Näringsliv, resonerar i frågan om den så kallade bristen.
I andra sektorer talas det om att marknaden ska styra löner och arbetstider. En brist på din kompetens ger dig en stark förhandlingsposition med högre lön och bättre villkor, och en mättad efterfrågan av din kompetens ger dig en svag position. Det är själva kärnan i idén om sifferlösa avtal och individuella löner.
Det är ett avsteg från den egna marknadslogik man säger sig tro på.
Men hur går det för marknaden att styra i äldreomsorgen egentligen? När samma marknadslogik skulle innebära att äldreomsorgens personal borde få högre löner, sänkt arbetstid och bättre villkor – eftersom det råder tydlig brist – då byts argumentationen plötsligt ut. I stället för att låta bristen ge bättre förutsättningar och villkor för de anställda vill regeringen i stället öka utbudet av arbetskraft genom arbetskraftsinvandring.
Alltså ett sätt att öppna kranen och öka tillgången på arbetskraft, vilket förstås dämpar de marknadskrafter som annars skulle ge undersköterskor och vårdbiträden högre lön och rimligare villkor. Idén haltar dessutom på ytterligare ett sätt: jobben i äldreomsorgen är inte enkla jobb för vem som helst.
Det är ett avsteg från den egna marknadslogik man säger sig tro på.
Det är det som gör regeringens förslag – och SKR:s stöd för det – så uppenbart motsägelsefullt. Man vill ha marknaden som princip, men bara när marknaden ger arbetsgivaren ett övertag. När marknaden skulle gynna arbetstagarna ska utbudet ökas för att kyla av löne- och villkorsutvecklingen.
Det är inte marknadstrohet. Det är marknadsstyrning med ett tydligt syfte: att hålla nere kostnaderna. Svenskt Näringsliv brukar ofta påminna om att den svenska modellen är ingen ”à la carte-meny” som man kan välja och vraka ifrån. Men vad är väl detta, om inte kockens rekommendation?
Vill vi ha en välfärd värd namnet måste vi satsa.
Vill vi ha en välfärd värd namnet måste vi satsa. Efter decennier av skattesänkningar och påföljande nedskärningar och åtstramningar så säger det till slut stopp. De unga väljer andra utbildningar, de yrkesaktiva väljer andra yrken och de sjukskrivna blir allt fler. Varför ska man välja att jobba i en bransch där man har lägre lön, högre arbetstidsmått och sämre ersättningar än till exempel industrin?
Vi behöver inte hämta arbetskraft från andra sidan klotet där villkoren är betydligt sämre. Det råder inte brist på arbetskraft inom vård- och omsorg, Ulf Kristersson. Det råder brist på goda arbetsvillkor.
