I experimentet inkluderades 580 deltagare, varav 283 kvinnor och 297 män.
Deltagarna fick först individuellt lösa en problemlösningsuppgift ”Lost at Sea” som går ut på att rangordna vardagliga föremål på en lista utifrån deras överlevnadsvärde i ett tänkt scenario där gruppen befinner sig på en livbåt ute till havs. Uppgiften har ett ”facit” baserat på expertomdömen från amerikanska kustbevakningen.
Efter att ha fyllt i uppgiften själva fick deltagarna hitta en gemensam lösning i sina lag, som bestod av antingen tre kvinnor och en man eller vice versa.
Uppgifterna
Lost at Sea
"Lost at Sea" är en uppgift som går ut på att rangordna en lista med vardagliga föremål efter deras överlevnadsvärde i ett scenario där gruppen befinner sig på en livbåt ute till havs. Uppgiften har ett "facit" där föremålen rankats av experter på den amerikanska kustbevakningen.
Desert Survival
Den här uppgiften liknar den första, men går ut på ett scenario där gruppen har störtlandat med ett flygplan i öknen och måste hitta ett sätt att överleva.
– Då har vi kunnat mäta sådant som gruppmedlemmarnas inflytande på gruppen genom att jämföra hur nära de gemensamma lösningarna låg individens lösningar, säger Eva Ranehill, biträdande lektor vid Göteborgs universitet och en av forskarna bakom studien.
Varje lag fick därefter välja en ledare inför en andra, liknande uppgift, ”Desert Survival”, där tio föremål ska rangordnas utifrån deras överlevnadsvärde i ett annat hypotetiskt scenario där gruppen kraschlandat med ett flygplan i öknen.
Ledaren skulle utifrån input från lagmedlemmarna välja en gemensam lösning.
Men innan en ledare valdes fick alla lagmedlemmar ange hur villiga de var att anta en ledarskapsroll på en tiogradig skala. Kvinnor angav generellt 6 av 10, medan männen i snitt angav 7,3 av 10. De två lagmedlemmar som angav högst villighet blev kandidater till ledarskapsrollen och den som fick flest röster utsågs till ledare (det gick inte att rösta på sig själv).
Mannen i gruppen blev ledare i 41 procent av de kvinnodominerade grupperna
– Vårt syfte med studien var att se om viljan att bli ledare påverkades av gruppens könssammansättning, säger Eva Ranehill.
Ett statistiskt säkerställt resultat hittades också: kvinnor är mindre villiga att bli ledare i mansdominerade grupper. På den tiogradiga skalan över villighet att bli ledare var kvinnornas snitt, oavsett gruppens könsfördelning, 6 av 10, men i mansdominerade grupper var villigheten bara 4,6 av 10.
Självförtroende och förväntningar avgörande
Ungefär 75 procent av skillnaden i kvinnors och mäns vilja att bli ledare kunde förklaras av kvinnornas tro på att man presterar sämre än omgivningen och att man förväntar sig att få mindre förtroende från omgivningen.
Det vill säga, om kvinnor utvärderade den egna prestationen mer positivt och hade större förväntningar på att få omgivningens förtroende så skulle de vara nästan lika intresserade av ledarskap som män.
Eftersom viljan att bli ledare hade direkt samband med sannolikheten att bli aktuell för en ledarskapsroll i experimentets utformning (alltså en förutsättning för att bli kandidat) blev också män överrepresenterade som ledare i båda gruppsammansättningarna.
– I kvinnodominerade grupper hade kvinnorna drygt 20 procent sannolikhet att bli ledare. Mannen i gruppen blev ledare i 41 procent av de kvinnodominerade grupperna. I de mansdominerade grupperna blev den ensamma kvinnan ledare i 16 procent av fallen. Om män och kvinnor skulle haft lika stor chans så skulle det ha varit 25 procent, säger Eva Ranehill.
Ni skriver i studien att uppgifterna i experimentet var mer maskulint stämplade, tror du att resultaten sett annorlunda ut om själva uppgifterna varit mer könsneutrala eller feminint stämplade?
– Det korta svaret är ja. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att deltagarna inte uppskattade att männen skulle ha ett jättestort övertag. De flesta trodde att männen var lite bättre på det här. Männen presterade marginellt bättre på uppgiften: om snittresultatet var 2,5 så hade männen en tiondel högre resultat, 2,6, säger Eva Ranehill.
– Alla resultat kontrollerar också för om det skulle finnas någon skillnad i prestation, det vill säga, skillnaderna kan inte förklaras av den lilla fördelen män har i uppgiften.
Även män visade sig vara något mindre villiga att leda mansdominerade grupper än kvinnodominerade grupper, även om det resultatet inte är statistiskt säkerställt.
– Det vanligaste värdet som män angav i vår studie var 10 av 10, medan det vanligaste värdet för kvinnorna var 1 av 10, säger Eva Ranehill.
Kvinnliga ledare oftare högpresterare
I experimentet var männen som klarade uppgiften sämst mer villiga att leda, och fick fler röster, än de mest kapabla kvinnorna. Det fanns dock ett för litet underlag för att statistiskt säkerställa detta förhållande och det låg också utanför studiens syfte.
I mansdominerade lag var det nästan dubbelt så hög sannolikhet för kvinnliga ledare jämfört med manliga ledare att vara den bäst presterande lagmedlemmen, vilket tolkas som att kvinnor kan ha högre krav på sig.
Enligt studien är män i kvinnodominerade lag den grupp som är mest villiga att leda, som är mest självsäkra, mest inflytelserika och får flest röster.
– Den viktiga lärdomen är att män och kvinnor påverkas olika av att vara i minoritet. Det är inte så att könen behandlas likadant i minoritetssituationer. För männen kunde det vara en fördel, säger Eva Ranehill.
I experimentet framkom att kvinnor i högre grad tror att de presterar sämre i förhållande till andra lagmedlemmar i mansdominerade grupper, de har också mindre inflytande (deras lösningar ligger längre ifrån gruppens gemensamma lösning), blir enklare övertalade av lagdiskussionen och både förväntar sig och får mindre väljarstöd.