Färska undersökningar visar att vanliga anställningar minskar inom kultursektorn. Fler kulturutövare måste alltså bli egna företagare och kombinatörer.
Frilansandet har alltid varit vanligt inom kulturyrken. Många musiker, journalister, författare och andra försörjer sig på en kombination av eget företagande, projekt- eller deltidsanställningar och stipendier. Gemensamt för kulturarbetarna är att trygghetssystemet, främst a-kassa och sjukförsäkring, är dåligt anpassat till den här typen av yrkesliv.
”Mest slående är att när de får frågan om vilka strategier de har för att bemästra svårigheterna, så svarar de: Att spara, leva på sin sambo och att undvika a-kassan och Försäkringskassan.”
För en tid sedan samlade TCO några representanter för olika kulturyrken för att höra var problemen är störst. TCO:s utredare i arbetsmarknadsfrågor, Mats Essemyr, säger att deras beskrivningar bekräftar bilden av svårigheterna att få tillgång till trygghetssystemet.
–Mest slående är att när de får frågan om vilka strategier de har för att bemästra svårigheterna, så svarar de: Att spara, leva på sin sambo och att undvika a-kassan och Försäkringskassan.
”Rimmar illa med utvecklingen”
Mats Essemyr tycker att det här rimmar illa med hur dagens arbetsmarknad utvecklas.
– De kreativa näringarna förutsätts växa i framtiden. I förlängningen gäller det här framväxten av de a-typiska anlitandeformerna när digitaliseringen och plattformsekonomin får effekter på anställningarna.
Mats Söderlund, författare. Foto: Caroline Andersson.
En av de som har använt de strategierna är Mats Söderlund, författare och kombinatör. Under åtta år var han också anställd ordförande för Författarförbundet.
– Systemet fungerar inte för oss. Och i den mån det fungerar är det en kamp: man hamnar i ett slags semirättegång hela tiden där man måste bevisa sina rättigheter. Ibland går det bra, ibland mindre bra.
Parallellt med anställningen som ordförande i Författarförbundet kom Mats Söderlund samtidigt ut med tre diktsamlingar och han skrev essäer.
– Jag slet, men det är inget problem eftersom jag valde det själv.
”Men som utövande författare får jag ingen a-kassa. I praktiken måste jag upphöra helt med min författarverksamhet.”
Problemen kom i stället när han slutade som ordförande och behövde a-kassa. Uppdraget hade fungerat så som ”brödjobb” fungerar för många kulturarbetare, regelbunden inkomst men inte från själva kulturutövandet.
– Men som utövande författare får jag ingen a-kassa. I praktiken måste jag upphöra helt med min författarverksamhet. Då har jag ändå betalat in till a-kassan länge, och dessutom till en kompletterande inkomstförsäkring.
Mats Söderlund berättar att han frågade handläggaren på Arbetsförmedlingen om han åtminstone kunde tänka på sin diktsamling på bussen på väg till och från Arbetsförmedlingen. Svaret var i princip nekande.
–Det kan inte vara så att ens konstnärliga verksamhet straffas bort om man förlorar sitt brödjobb. Vi måste hitta andra sätt.
Vara sitt eget försäkringsbolag
Alternativet blir för många att vara arbetslös utan den a-kassa man har betalat in till, och i stället leva på besparingar eller låna av sina närmaste tills intäkterna börjar komma in.
– På så sätt blir man sitt eget försäkringsbolag.
Frilansjournalisten Agnes Arpi. Foto: Ellika Henrikson.
”Det är väldigt svårt att få en enhetlig bild av läget, förutom att det är kaotiskt.”
Agnes Arpi har varit frilansjournalist sedan 2009 och sitter i styrelsen för Journalistförbundets frilansdistrikt. Hon kommer ständigt i kontakt med medlemmar som har problem.
– Det är väldigt svårt att få en enhetlig bild av läget, förutom att det är kaotiskt. Många frilansjournalister är kombinatörer, och det finns en rad olika strategier för att hantera problemen.
Ett problem är att administrera sin a-kassa när man har många olika uppdragsgivare/arbetsgivare. Själv har Agnes Arpi aldrig haft en tillsvidareanställning som journalist, och hon har valt att inte gå med i a-kassan.
– Nu har jag så många olika uppdragsgivare som frilansjournalist att jag har svårt att se att jag skulle bli helt arbetslös. För att få a-kassa skulle jag i så fall tvingas säga nej till uppdrag för att göra mig mer arbetslös än jag egentligen är.
Tvingas säga nej till jobb
Ett annat problem är SGI:n, den sjukpenninggrundande inkomsten. Här finns en mängd regler att förhålla sig till. Exempelvis måste en anställning vara i minst sex månader för att räknas med i inkomsten.
– Det gör att man kanske måste säga nej till anställningar som är kortare än sex månader, säger Agnes Arpi.
För många av de frilansare som hon har kontakt med är en viktig strategi helt enkelt blivit att leva billigt i stället för att luta sig mot trygghetssystemet.
– Det är ju ett medvetet val att ägna sig åt det här, och under ligger den personliga drivkraften. Antingen får samhället konstatera att den drivkraften finns och behöver stöttning av samhället, eller så får man ta ansvar för den själv.
– Det är det man kan göra – hålla nere kostnaderna.
Pierre Ström. Foto: Eva Lindgren.
Har sett personliga tragedier
Pierre Ström är frilansande kulturarbetare i mer än 50 år tillbaka och han har suttit i styrelsen för Teaterförbundets a-kassa i många år.
– Reglerna är så komplicerade. Man kan få betala tillbaka ersättning om man sitter i en styrelse i en förening som har med yrkesutövandet att göra. Det kan bli jättemycket pengar, och jag har sett personliga tragedier när de blir återbetalningsskyldiga.
”Det är toppen när man får skattefria stipendier, men om du blir sjuk har du ingen produktion från perioden att visa upp, du får ingen sjukpenning och du betalar inte in till pensionen för den tiden.”
Många konstnärer, musiker, författare och en del journalister lever periodvis på stipendier för att kunna producera alster utan att samtidigt ha ett brödjobb.
– Det är toppen när man får skattefria stipendier, säger Pierre Ström, men om du blir sjuk har du ingen produktion från perioden att visa upp, du får ingen sjukpenning och du betalar inte in till pensionen för den tiden. Du blir dubbelt bestraffad.
Själv har Pierre Ström varit frilans i stort sett hela sitt yrkesliv.
– Min längsta anställning var åtta månader på Riksteatern. Projektet var att skriva en pjäs där jag själv spelade huvudrollen.
Nästa vecka fyller han 74, och är fortfarande verksam.
– Min vanliga pension är inte så stor, jag har inte en enda krona i tjänstepension. Jag jobbar både av ekonomiska skäl och för att jag vill, så länge någon vill höra mig sjunga. Och så organiserar jag Stockholms visfestival i sommar.